epresenterås, uäder det att de öfriga klasserna
råste anse såsom en nåd att dessa tala för de-
as sak. Har man ej sett huru torparnes rät:
ehandlades i den RBeeskildska ständerförsamlin-
en? Skall det blott vara de, hvilka hafva er
iss storlek på egendomen, som skola inrym-
nas statsborgerliga rättigheter och intressen?
)m ständerinstitutionerna biott förändrades til
n konstitution, grundad på närvarande vallag.
nsåg talaren absolutismen icke ännu hafva löst
in uppgift, att nivellera :ättigheterna; och han
nskade derföre en utvidgad valrätt och valbar-
et till alla klasser. En skål för utvidgning a
alrätten !
G. Siesby föreslog en skål för allmän esnsur.
En annan talare hade yttrat boppet att en skål
vid detta tillfålie skulle gifvas för tryckfriheten.
. visste ej om någon skulle försöka att gifva
vigt åt en önskan, som folk och ständer fler-
aldiga gånger yttrat, utan all påföljd; men han
visste att ban, för sin del, ville föreslå en all
leles motsatt skål, nämligen för allmän censur.
dan såg väl att alla studsade; men frågade, om
let kunde förundra någon, om han ansåg önsk-
värdt, sedan det så länge varit lemnadt åt en
skilte att censurera folket, att en gång åt folket
orymdes rättigheten att censurera de enskilte.
Hittills bade regeringen låtit sina förordnade
medhjelpare omsorgsfullt genomse de arbeten,
:om utgå från folkets midtel, och det vore så-
jedes ej ur vägen, om folket kunde uppdraga å
sina medbjelpare, det utvalda ständerrådet, an
sranska hvad som regeringen kungör, t. ex fi
nansbudgeten? Han trodde att alla parter skulle
vara belåtne med en sådan censurkontroll eller
ovad man ville kalla det, och uppmanade såle-
des de närvarande till att dricka för folkmyn-
dighetens censur.
Rosenhoff gaf slutligen en skål för resten. Hen
sade: medan det ännu fispes en rest i våra glas,
tillåter jag mig att föreslå en skål äfven för —
en rest. Det är för resten många rester i våra
dagar. Men icke skall jag dväljas vid den res:
af Skandinavien, som kallas Danmark ; ty fäder-
neslandets skål är ju redan drucken. Jag skali
icke heller föreslå någon skål för den rest, eller
rättare, aden restens rest, som kallas tryckfrihet,
ty sidant skulle klinga som en blodig ironi i
min mun — det må riktigt nog vara en m3-
kalös tryckfrihet, som vi hafva, då vi nu önrske
och bedje att endast få den tid tillbaka, som
man för ungefär 50 år sedan betraktade, så
som en stor olycka för landet. Att loftala re-
sten af talfribeten, så kort tid efter, att en äl-
skad och aktad man vid fängelsestraff godtgjort
hvad af denna rest ännu kan begagnas, sköter
jag ännu mindre om, ehuru jag väl icke befarar,
att i denna vår lilla krets skulle finnas någon
jenstvillig anda, som framförde mitt loftal tili
polismästaren, och våra ärade gäster till att vittn:
emot mis inför skranket. Nej, mine herrar, jaz
skall blott framställa en skål för den rest, som
ännu återstår efter den berömda subtraktionen —
den rest, som icke från morgon till afton har på
tungan ett chvad kan det bje!pa?, — den rest,
som icke i verlden sjunger: min son, vill du i
verlden fram, så huga och tigo — men som kan
och vill tala, då det fordras, och handla, då detta
år af nöden. Låtom oss fördenna rest — hvari-
bland jag med fog räknar vårt lilla säliskep —
tömma resten af våra glas. (Stutet följer.)