DEN GREKISK-RYSKA KYRKANS CEREMO-
NIER OCH FESTER.
(Från Tyskan.)
Man måste vara i lika stor nöd, som en stac-
kars rysk seminarist, hvilken gerna vill blifva
pope, eller rent af finna nöje i onyttiga cere-
monier, såsom mången grekisk-rysk kristen, hvil-
xen aldrig ledsnar vid att gå i kyrkan, för att
önska lära känna alla de till ryska gudstjensten
hörande handlingar, hvilka presternes och fol-
kets fantasi uppfunnit för årets 3635 helgon och
till försköning af alla de talrika, intressanta ö-
gonblicken i ett sjuttioårigt menniskolif, från
födelsen till döden. Men vi förutsätte hös våra
läsare så pass mycken vettgirighet, att de med
intresse skola inhemta åtminstone det hufvud-
sakligaste 1 fråga om de ryska kyrkceremonierna,
i hvilka det förnuftiga och det fantastiska, det
betydelsefulla och det tomt bisarra äro på ett
så originellt sitt blandade. Vi utvälja således
blott litet af hvad! vi närmare känna, och be-
gynna, — för att obörja med sjelfva början, —
med födseln, eller snarare med det omedelbart
derpå följande
Dopel.
Enligt den grekiska ritualen följer denna re-
ligiösa handling så hastigt på födseln, att mo-
dren icke kan vara närvarande dervid, och då
man antager, att fadern är hos sin hustru för
att trösta och vårda benne, så har det till och
med blifvit eo plägsed, som aldrig öfverträdes,
att föräldrarne icke bivista silt barns dop. I de-
ras ställe är en väninna dopmoder och en vän
dopfader. Utom dem äro äfven faddrarne, flera