kärlek, det år moderskärleken, som slagit sin knut
Omkring gossens hufvud.n
Jaså ni vet att han lefvers, sade matrosen för-
undrad; ja lilla mamse!tl jag kan helsa från er
gosse, han lefver verkligen, det är inte inbillning.
Dessa ord verkade som ett trollslag på den sju-
ka; sjel!bedrägeriet, i hvilket hon under många
år småningom invaggat sin sårade själ, föll bort
Och hon fann på en gång att det endast var in-
bilining.
Nei! nej! nejl ropade hon och sprang upp,
han Jlefver inte, han är död och obegrafven, jag
vet det, han lefver inte.s
Jo mamsells, sade matrosen, han lefver, var
säker och tro mig, och om Gud vil skall ni åter-
se honom; se här hvad han skickat med mig,
känner ni igen det tecknet? han lemnade den
galna något glänsande i handen, det såg ut som
guld,
Den galna stirrade på det glänsande föremålet
och kastade en rädd frågande blick på matrosen,
han förstod den blicken. Vid Gud och min
salighet, sade han och uppsträckte tvenne fingrar
mot himle2, vid Gud och salighet, er son lefver
och är frisk och glad.n
Gud vare tackad och lofvad! hanlefverl ro-
pade hon utom sig och kastade sig i I0atrosens
armar; det blef en lång omarmning — stilla er
mamselln, sade den redlige mannen, och ett par
stora tårar glänste i hans ärliga ögon, stilla er;
men hon släppte honom ändå icke, omarmningen
fortfor. .sHon känns så grufligt tung, doktor!
sade han till mig, bjelp mig att lägga henne på
sängen, medan hon sansar sig.o Vi lyftade hen-
ne opp och lade henne på sängen — hon är