kärlek, det år moderskärleken, som slagit sin knut Omkring gossens hufvud.n Jaså ni vet att han lefvers, sade matrosen förundrad; ja lilla mamse!tl jag kan helsa från er gosse, han lefver verkligen, det är inte inbillning. Dessa ord verkade som ett trollslag på den sjuka; sjel!bedrägeriet, i hvilket hon under många år småningom invaggat sin sårade själ, föll bort Och hon fann på en gång att det endast var inbilining. Nei! nej! nejl ropade hon och sprang upp, han Jlefver inte, han är död och obegrafven, jag vet det, han lefver inte.s Jo mamsells, sade matrosen, han lefver, var säker och tro mig, och om Gud vil skall ni återse honom; se här hvad han skickat med mig, känner ni igen det tecknet? han lemnade den galna något glänsande i handen, det såg ut som guld, Den galna stirrade på det glänsande föremålet och kastade en rädd frågande blick på matrosen, han förstod den blicken. Vid Gud och min salighet, sade han och uppsträckte tvenne fingrar mot himle2, vid Gud och salighet, er son lefver och är frisk och glad.n Gud vare tackad och lofvad! hanlefverl ropade hon utom sig och kastade sig i I0atrosens armar; det blef en lång omarmning — stilla er mamselln, sade den redlige mannen, och ett par stora tårar glänste i hans ärliga ögon, stilla er; men hon släppte honom ändå icke, omarmningen fortfor. .sHon känns så grufligt tung, doktor! sade han till mig, bjelp mig att lägga henne på sängen, medan hon sansar sig.o Vi lyftade henne opp och lade henne på sängen — hon är