46 så tillfrisknat, att han fkunde afgifva följande berättelse: Då han den ö sistlidne April, om morgonen, bort gick, skedde det uti afsigt att besöka en, uti Ed Socken boende bonde, för att genom sympati-ku bilfta botad från en svår bufvudvärk, med sympto mer ti!l yrsel. Om afionen, samma dag, ankom hal till den kolkoja, hvaruti han återfanns, och beslöt alldenstund han var öfverväldigad af mattighet, at der Bvila, för hvilket ändamål han satte sig på kan ten af den deruti upprättade bänken; hållende hän derna sammenknäppta om sina knän, hvilka äfve värkte. Småniovgom föll han uti ett slags dvala el ler lethargisk sömn, hvsrur han, under de forflutn: 59 dagarne, endast påminner sig hafva vatnat 2: gånger, sf törst, som han släckt uti en närbelägel vattensamling, dit ban kröp på händer och fötte (vid denna vattensamling-syntes äfven spår efter ei menniske, som på sådant sätt krupit). Till drickes kärl begagnade ban-en-trädbark, hvilken äfven Di fanns vid stället. Han firsökte väl vid dessa tillfäl len att komma derifrån,men fann sig dertill fö svag, hvarföre han, efter att genom rop hafva sök väcka möjligen i grannskapet varande menniskor uppmärksamhet, inneslöt sig i försynens vård oc kröp åter till kojan, der han å nyo föll uti sömn sedan bean likväl först med ett halmband tillbundi dörren; emedan vinden låg ditin. Olof Olsson, sor nu åersunnit full sansning och redighet, vidbille till alla delar denna sin berättelse, samt försäkra det ban under denna tid ej varit utom kojan fler än uppgifne 2:e gånger: att han, utom då erhålles vatten, ej förtärt det ringaste, som kunnat uppehål! lifvet: att han under dvalan ej haft några drömma: men vakosamde tyckte att man liste öfver honon hvilket stundom a!bröts genom en smäll, liksom ett skott: att ban ej egt sansning nog för att igen känna de personer, af hvilka ban blef återfunner oaktadt bean förut var med dem bekant, samt a! han under bela tiden ej haft någön uttömning elle behof dertill, och påstår hån sig kunna beedig denna uppgift. Vid de undersökningar, som blifvit anställde, hö icke Bnågor företelt sig, som kunnat motsäga Ol: Olssons berättelser. Dock funnos fingrarne på e par medhalde nya vantar alldeles upptuggade, äfver som någon halm fanns i kojan, hvilken tycktes var tuggad. Ingen fara finnes numera för hans lif, oc ebura ännu svag och matt; tycktes svältkuren hafva på honom någon menlig verkan. (W. V.)