46 så tillfrisknat, att han fkunde afgifva följande
berättelse:
Då han den ö sistlidne April, om morgonen, bort
gick, skedde det uti afsigt att besöka en, uti Ed
Socken boende bonde, för att genom sympati-ku
bilfta botad från en svår bufvudvärk, med sympto
mer ti!l yrsel. Om afionen, samma dag, ankom hal
till den kolkoja, hvaruti han återfanns, och beslöt
alldenstund han var öfverväldigad af mattighet, at
der Bvila, för hvilket ändamål han satte sig på kan
ten af den deruti upprättade bänken; hållende hän
derna sammenknäppta om sina knän, hvilka äfve
värkte. Småniovgom föll han uti ett slags dvala el
ler lethargisk sömn, hvsrur han, under de forflutn:
59 dagarne, endast påminner sig hafva vatnat 2:
gånger, sf törst, som han släckt uti en närbelägel
vattensamling, dit ban kröp på händer och fötte
(vid denna vattensamling-syntes äfven spår efter ei
menniske, som på sådant sätt krupit). Till drickes
kärl begagnade ban-en-trädbark, hvilken äfven Di
fanns vid stället. Han firsökte väl vid dessa tillfäl
len att komma derifrån,- men fann sig dertill fö
svag, hvarföre han, efter att genom rop hafva sök
väcka möjligen i grannskapet varande menniskor
uppmärksamhet, inneslöt sig i försynens vård oc
kröp åter till kojan, der han å nyo föll uti sömn
sedan bean likväl först med ett halmband tillbundi
dörren; emedan vinden låg ditin. Olof Olsson, sor
nu åersunnit full sansning och redighet, vidbille
till alla delar denna sin berättelse, samt försäkra
det ban under denna tid ej varit utom kojan fler
än uppgifne 2:e gånger: att han, utom då erhålles
vatten, ej förtärt det ringaste, som kunnat uppehål!
lifvet: att han under dvalan ej haft några drömma:
men vakosamde tyckte att man liste öfver honon
hvilket stundom a!bröts genom en smäll, liksom
ett skott: att ban ej egt sansning nog för att igen
känna de personer, af hvilka ban blef återfunner
oaktadt bean förut var med dem bekant, samt a!
han under bela tiden ej haft någön uttömning elle
behof dertill, och påstår hån sig kunna beedig
denna uppgift.
Vid de undersökningar, som blifvit anställde, hö
icke Bnågor företelt sig, som kunnat motsäga Ol:
Olssons berättelser. Dock funnos fingrarne på e
par medhalde nya vantar alldeles upptuggade, äfver
som någon halm fanns i kojan, hvilken tycktes var
tuggad. Ingen fara finnes numera för hans lif, oc
ebura ännu svag och matt; tycktes svältkuren
hafva på honom någon menlig verkan. (W. V.)