Men om min spådom skulle gå i fullbordan
fven i dess sednare del! Om monsieur GAr-
incourt skulle af en eller annan anledning ha
unnit det icke löna mödan att ens framföra sitt
rende i den ryska kejsarstaden, om han kom-
nit under fund med att vissa hans planer voro på
letta håll betänkligt kontraminerade, — och nå-
ra halft utkastade yttranden i de sednaste fran-
ka bladen tyckas verkligen gifva anledning till
n sådan misstanka, — och om han derför ansett
let ligga inom oemfånget af hans diplomatiska
ändning att göra hvad man kallar en liten på-
änning på andra sidan Ålands hafll
O, inmarigaste bland vicomter!
Det säkra resultatet af hans besök i Sverge
skall i alla händelser bli en eller par volymer
Rese-intryck, af hvilka han äfvenledes sjelf skall
appköpa hela editionen! . . . . . se
Eftersom talet är om ambassadörer, kan jag
icke underlåta att berätta hvad jag läste härom
lagen om något som nyligen tilldrog sig vid det
nya turkiska sändebudets i Wien audiens hos.
lurst Metternich. Ambassadören hade icke väl
pjort sin reverens för den allsmägtiga statsmini-
stern, förrän en af hans svit stiger fram emot
fru furstinnan och kastar henne en stor törnros
midt i pannan. Allmän bestörtning i det furst-
liga hofvet! Hvilken gränslös frihet mot en dam,
sådan som fru Metternich! . . . . Den österriki-
ska ministern rynkade pannan, måhända sväfva-
de redan öfver hans läppar en krigsförklaring
mot Turkiet, det hängde här på ett hårstrå kan-
ske halfva Europas öde för morgondagen, allt
endast för en oskyldig blommas skuld; och det
var verkligen med knappaste nöd den turkiska
ambassadören lyckades nöjaktigt förklara att den
besynnerliga helsningen endast vore ett orien
taliskt galanteri, och på köpet ett sådant, som
blott bestås de aldrahögsta personer. Häraf ser
man vådan af att stöta en mägtig ministers ge-
mål för hufvudet, om det också är med niågon-
ting i sig sjelf så ofarligt som en törnros.
Den gången afböjdes, som sagdt är, lyckligt
vis all ovänskap mellan tvenne respektive mak-
ter, hvilka dessutom äro grannar vägg i vägg
med hvarannan, och derför så mycket mindre
böra lemna verlden exemplet af fejd och gnabbs
Den turkiska musiken är fortfarande lika popu-
lär i Österrikes hufvudstad, som någonsin, och
herr Strauss valser hafva funnit borgarrätt vid
sjelfva Bosforens stränder. Men det är ett par
andra kolossala puissancer i vårt goda Europa,
mellan hvilka det i närvarande ögonblick verk-
ligen ser ut, som man icke lika lätt skulle komma
tillsams, jag menar det fruktansvärda Neapel och
det martialiskt vredgade Holland. Den heliga
fadren har sjelf sökt träda emellan och stifta
fred, men utan framgång. eIngen förmedling?
På lif och död! ropar Holländaren och luktar
på en tulpan. aRätt så! På lif och död! sva-
rar Neapolitanen och knäpper ett ackord på sin
gitarr, der han ligger med benen makligt ut-
sträckta på sin marmortrappa. Hvad skall detta
taga för lag, om jag får fråga?
Och hvad skall det taga för lag med våra in--
tima vänner, muskoviterna, som så oupphörligt
få på pelsen af de bestialiska insurgenterna der-
nere i Cirkassien? Hafva de nu icke åter varit
deran, dessa påflugna och, så till sägandes, skam--
lösa bergsboer, och förorsakat de ryska trupperna
diverse kännbara förluster, till och med af det
slaget, som kallas blodförluster! Finge jag ge ett
vänskapligt råd, så vore det, att Ryssland icke
vidare brydde sig om de der rönnbären; ty,
sanningen att säga, de äro mer än tillbörligt
sura, 0. 0.
— NW NIEurum——————