gubbe vid sängen; det var den djupt kränkt
fadren till bans Anna, det var Milden, som hit
tills undvikit sitt barns förförare. Der satt der
gamle och fästade en vänlig blick på den dö
ende; ett småleende krusade hans bleka läp
par; han ville tala, men kunde icke, den gamle
mannen. Den sjuke var tyst; det var en hög
tidlig tystnad då två skiljda väsen åter skull
förena sig. Då räckte Gustaf sina armar mo
gubben och rörde på läpparne liksom för at
tala och den gamle förstod hozom och föll til
hans bröst. Försoning! stammade den sjuke
Mörsoningla hviskade den gamle. Försoningen va
gjord, var befistad. Omarmningen varade län
ge; men nu reste gubben upp sitt hvita hufvud
hans blick var liksom förklarad och han sade
Mins du, min son, då du var ett barn, hurt
allt lekte för din håg; huru blomstrande oct
skön denna verld var; mias du, att du då oft:
prang vid min hand på ängarne och lekte och
frågade mig hvem det var som lät blomstern:
vexa och fjärilarne suga honung ur deras kal
kar, då sade jag dig att det var en allgod fa
der der i himlen, som styrde allt och välsignad
allt — nu har samme fader lagt dig på sjuk
bädden, du är nu ett frö som kanske snar
skall läggas i jorden, för att gro till en annar
blomning — Yngling, är du beredd att dö.p Et
knappt hörbart ja besvarade hans fråga — pja
jag vill dö, sade baronen. Ieke;så min son
det är ej förtviflan, icke ångren som skall tving:
dig dit; du skall stappla fram till grafvea som
ett barn, hvilket med osäkra steg stapplar fram
vill sin far för att få sitta i hans knä och om.
hu!das af hans smekningar, — så vill kärlekens gud.