de gumman; annars tror han att, det är orik
tigt, och Gud bevara mig ifrån att bedra någon!
ärlighet varar länpgst., — Behöfs inte,, sade man-
nen; behöfs inte; jag känner madame jag; men
madame, bara inte pojken sqvallrar ur skolan.,
— Ah nej, det är inte farligt,, svarade gum-
man; han tiger nog stackars barn; Odell skall
veta, att jag på sätt och vis upptagit den der
gossen, för si Odell minns den stora branden på
söder fyra år sen; då bodde jag deruppåt jag
också, och gick ut om natten och såg på bran-
den; men si då jag gick hemåt, kom der en li-
ten tulting halfnaken springande och gret för
Prinnande lifvet. Hvad gråter du för? frågade
jag. Hvar är mamma? frågade gossen och fick
tag i mig och såg på mig med sina blå vackra
ögon, liksom han bedt mig om hjelp. Jag blet rik-
tigt rörd jag, och tog gossen på armen. Han kunde
vara omkring 4 år. Hvad heter mamma? frågade
jag gossen och kysste honom. Hon heter mamsel,
sade gossen. Och hvad heter du? frågade jag vi-
dare. Jag heter Carl! svarade då den lilla gossen.
När vi kommo hem t0g jag vidare reda på dei
stackars kräket, han hade fiot linne och ett band
om halsen hvarpå en guldring hängde, en liten
vacker ring, fast han inte tycktes mycket värd i
guldvigt; jag ville gömma ringen åt honom för
inte ville jag taga något från barnet det förstås,
ty att taga något från små barn är en syad som
a.drig Gud förlåter på den yttersta dagen; men
si det må Odell tro blef en låt och ett gråt på
barnungen, så att jag blott gjorde en starkare
snodd, så att han icke skulle tappa bort ringen.
Han omtalade vidare det hans far — hvad har
hette mera än Gustaf visste han icke — att far
hans gifvit ringen till hans mor. Det var för-
står Oleil icke lätt att få rätt på modren, som
också troligen icke frågar stort efter polen Gi
hon icke en gång lyst i Dagblidet efter honom.
På det sättet behöll jag gossen, ty jag hiler ef
pojkbytingen och han håller af mig, ja, ja — allt
sedan de svälte och slögo min Afred så att hon
dog stackars gosse der ner i häktet, har jag v:-
Tit så ensam.,
Den fula gumman lutade sig ner öfver gosser
och kysste honom på pannan — Gud bevare di;