sammankallande och sammanvaro, 0. 8. v., men svårligen medgifves den äfsenledes begärda föreningen af de båda danska ständerförsamlingarne och offentlighet vid förhandlingarne. Dervid stapnar nu hvad som kommer satt fortbyggas på provincialständernegrund. Om också dessa utvidgningar beviljas stän derna på deras begäran, så lemnas det troligen å hertigdömenas val, om äfven de vilja mottaga dem, emedan de ej anhållit om dem. Här kom det päm ligen ej till någon anhållan om en konstitution, utar det stannade vid fruktlösa öfverläggningar derom. Men ständerna skola bereda sig sjelfva stora svårigheter, när det sedan i de förestående sammen komsterne blir fråga, om någon konstitution skall införas, samt huru den skall blifva beskaffad. Itan karne härom råder nämligen den största olikhet, så väl ibleard de olika folästemmarne, som ibland år liberala, hvilka drifva saken. De danska liberal: önska en gemensam konstitution för konungsrikei och hertigdömet Schleswig, således äfven en gemen sam ständerförsamling, ja, flera ef de raest afgjord: liberala förklara rent af, att de heldra bibehålls slolus Quo, än de vilja hafva en konstitution, bvara Schleswig ej blefve delaktigt. Men härpå vilja Sch!cs wigarne alldeles icke ingå; de vilja ej upplösa bandet med Holstein, utan keldre tillknyta det starkare: här, liksom i Holstein, önska de liberale en gemen sam konstitution, efter endra tyska stater, t. ex. HessenCassels, förebild, och naiurligsvis de både församlingarnes förening, bvsrom man redan anhål lit treztne gånger. Här är man beläen med min dre, än i Danmark, der man bar den norska för fattningen i sigte. Till denna, för regeringen ej oangenäma, konflik kommer, att de tvenne försemlingarne, som äro me: moderata och innehålla de mest aristokratiska elementerna, komma att sammanträda först. Då nu de jutländskta och schleswigska komma efter, så sluta de sig af klokhet till de förras allmänna anhållan. och några, möjligen skeende, noggrannare bestäm melser, blifva ej ef synnerlig vigt. Men dessa föroch efter öfverläggningar äro, äfven utan afseende på politiska reformer, ett stort ondt, emedan de föranleder tidsspillan, samt lätt uppväcker afund och egoism. Förhållandet här är nämligen helt olika de: i Preussen, emedan en likmässig legstiftning och ett gemensamt intresse alltid existerat så väl i de serstilda danska provinserna, som i SchleswigHolstein. Msn måste derför i sanning beklaga, av Fredrik VI ej lefde så länge, att hon, såsom han lärer hafv2 ämnat, kunnat utfärda beslutet om dr echleswigska ständernas förening med dö holsteinska och de jutländska med öarnes. Christian VIII hade icke lust, vid sitt uppstigande på thronen, att före taga denna förändring, och bestormades äfven för mycket sf det exalterade, netionella partiet i Dan mark med dess intensioner på Schleswig; men man har all anledning tro, att konungen nu är mer upplyst om ställningen och icke, genom politiska medel, vill åtskilja hvad naturen och folkandan för enat. Redan den modifikation i ministeren, som nyligen skett, är en borgen derför. Mösting, som till siut (till och med var micister utan portfölj, afgick något förr, och sedermera Crabbe Carisius, samt grefve Moltke, den förre utrikes minister, den sednare president för det tyska kansliet. Alla tre voro Danskar och anbängare af de trenne hertigdömenas onaturliga sammansmältning med konungariket, hvilken id herrskat hela detta årbundrade, utan att åstadkomma något annat än missnöje. Den mycke! bildade och tyskt sinnade grefve Rantzau drog six redan förut tillbaka till sina gods i Holstein, em? dan ban ej gillade detta system, som ville göra sig alltmer och mer gällande. I deras ställe har grefve Henrik RBeventliw Criminil, förut öfver-prokurator vid tyska kansliet och kunglig tommissarie för de schleswig holsteinska ständerna, blifvit utrikes minister, och fans äldre bröder, grefve Joseph Reventlow-Crimiznil, president för tyska kansliet. Båda bafra på sina förra platser talat för hejgden af hertigdömenas rättigheter och nationalitet, äfvensom för de båda ständerförsamlingarnes förening, och de äro män, som icke blifva sig sjelfva otrogna. Ocr sted bar dertill blifvit minister utan portfölj, och, ehuru dansk, bar ban redan förut lika rättvis! som öppet förklarat sig för hertigdömenas rättig heter. Väl bestir ministåren och statsrådet nu, då utrikes-ministern bar ett halft års tjenstledighet, för att resa, i sjelfva verket blott af Dansäar, men detär mer än sannolikt, att presi denten för det tyska kansliet med det snaraste blir utnämnd till gaheime-statsminister och ledamot ar statsrådet, hvilket alltid varit fallet; annars skulle det tyska kansliet stå lingt efter det danska, j hvilket redan tvänne ministrar finnas, Oersted och v. Stemann. Det berättas dock, att den sednare, hvilken är mycket impopulär såsom konseljpresident, skall afgå, och Oersted intaga hans plats. Afven talar man om firansministern, grefve v. Moltkes, afgång. I hertigdömena önskar man allmänt, at: hans plats måtte integas af borgmästaren i Kiel, etatsrådet Jansen, hvilken redan för länge sedan vi sat sin utmärkta skicklighet dertill. Danskarne hafvz ingerting annat att invända emot honom, än att han är Tysk och, sisom ledamot af Ständerförsatvlingen, röstat för de båda hertigdömenas enhet. Hos regeringen torde det ligga honom i vägen, att han förklarat sig fer en konstitution; vidare heter det, att sektionschefen i tullkammaren, etatsrådet Franke,