nar utgifva ett acHansa-albump, vill förmån för de nödilidande i Hamburg, och uppmanar alla tyska skriftställare att häri understödja honom med bidrag. — Den Bieberska brandförsäkringsassociationen i Hamburg har, i enlighet med sällskapets stadgar, upplöst sig, emedan hela insatsen nu måste erläggas. NEKROLOG. Professor Johan Hoimbergsson föddes i Hernösand den 24 Juni 4764; fadren, komminister derstädes, sedermera prost och kyrkoherde 1 Ångermanland, mag. Ol. Holmberg och modren, Cor. Berlin. Sedan Holmbergsson genomgått Hernösands gymnasium blef han 4781 student i Upsala, magister 4788 samt jur. utriusque kandidat ceh docens i kyrkolagfarenheten 1790. År 4792 ingick han i Svea Hofrätt och tjenstgjorde der, med ringa uppehåll, hvarunder han besökte Köpenhamns universitet, till 4799, då han återvände tiil Upsala, der han tvenne gånger förestod jur. oecon. et commerce. professionen, blef jur. lic. 4806 och jur. oecon. et commere. adj. 1807. Sekreterare i lagutskottet vid 4809 och 48140 årens riksdagar 1 Ö:ebro och Stockholza, promov. jur. utr. dector den 43 Jan. 1810, och den 44 Sept. s. å.; utnämnd till jur. patr. et rom. professor vid universitetet i Lund. Utgifvit 43 disputationer och smärre skrifter 1 juridiska ämnen, inberäknad öfversättning al Sartorii handbok för statshushållningen efter Adam Smiths grundsatser. Denna förteckning har ett allt för vanligt utseende för att gifva något begrepp om den, i sanning ovanlige man, hvars lefnadsskiften den till det yttre utvisar; den betecknar blott att han verkade under ringa och alldagliga yttre omständigheter. Professor Holmbergsson måste till och med försaka utmärkelsen af en öfverlägsnare lärdom, emedan han icke hade mycken tid att offra på sig sjelf. Känsla för det rätta och nit att befordra det både i kunskap och utöfning, utgjor-. de professor Holmbergssons egentliga öfveriägsenbet och beredde hans framgångar. Redan under hans docentur i Upsala röjde han denna kånsla, då han vid oa offentlig disputation i Gustaf III:s närvaro, med styrka och ifver oppo-! nerade mot en ung ädling, som sökte försvara förmånerne af adelskapet och adeliga privilegierne. Under sitt sekreteriat i lagutskottet utmärkte han sig för bemödandet att åt de föreslagne lagförändringarne gifva ett riktigt sammanhang med lageas öfriga stadgar och åt redaktionen deraf det gamla, goda lagspråkets renare och bestäradare form. Men det var först på lärostolen i Lund som han fullt kunde öfverlemna sig åt sin älsklingsid, förbättring af det juridiska studium och bildandet af skicklige och rättskaffens domare. Före professor Holmbergssons tid hade fordringarne på kunskapen hos de kandidater, som anmälde sig till examen för inträde i rättegångsverken, blifvit så nedsatte, att exempel finnas, det personer alldeles oberedde infunnit sig och blifvit approberade i denna examen. Detta missbruk skulte nu professor H. afszaffa, och dervid icke blott verka på sina lärjungars känsla, för att ägga dem till ett, vid universitetet ej serdeles högt aktadt studium, utan ock sjelf, alldeles ensam, meddela dem hela det behöfliga kunskapsförrådet. Han var nemligen ensam lörare, någon egentlig lärobok i juridiken fanns icke på svenska språket, och lärjungarnes ele mentära bildning, vid ankomsten till universitetat, var hos de aldra flesta alldeles otillräcklig för det juridiska studium. Icke dess mindre gick han i land med sin föresats och bragte saken så vida, som det under de yttre omständigheternas inflytelse blef möjligt. Unga gossar, som ankommo till universitetet med föresats att der göra sin kurs så hastigt och lustigt som möjligt, och som af lagboken ej kände mer än att den. måtte vara högst tråkig, kunde till en början ej hysa synnerlig kärlek för en person, som ville just motsatsen af hvad de sjelfva önskade, som hlott var känd för att vara sträng och att fordra fasligt mycket mer,, än någonsin dittills varit brukligt. Det låg derföre något underbart uti att se dem, efter ett eller annat besök i professor H:s auditorium, hastigt förändras, fatta lagboken och börja sitt vill man hjonelag bygga, med en ifver, som om hvarje bokstaf i den gamla Jagboken varit guld värd. Så ansågs den verkligen af den frejdade läraren och hans vördnad för de gamla lagarne, hans ifver för deras råtta förstånd, och hans lätt uppsvallande känsla för det rätta och dess utöfning för dess egen skull och utan alia konsiderationer, öfvergingo småningom på hans lärjungar. Hans föreläsningar hade dessutom det egna, att de unga snarare syntes göra sina studier tillsammans med, än under läraren; ämnet för dagen bestämdes ofta deraf, att Någon irring i rätta förståndet af ett eller annat lagrum röjt sig hos någon: af lärjungarne, och stundorå, då läraren sjelf misstagit sig, höll han en föreläsning för att rätta det. Den tid lektionerne och deras förberedande lemnade öfrig, upptogs af tentamina; dessa utgjorde ett slags repititioner, och den möda professor H. på dem använde, öfverträffade allt hvad man eljest hos universitetslärare är van att finna. Genom detta ifriga och trägna arbete, tillvann I