Ali synes numera icke stort fråga efter hvarken
armå eller flotta, utan bar i stället gripit till
plogen, och det på fullt allvar. Utan tvifvel
skall den också, i fall den skötes rätt och efter
ett riktigt system, bereda honom större fördelar,
än han lyckats förvärfva genom svärdet. Hela
hans familj bar blifvit åkerbrukande, och alla,
som vilja stå väl hos honom, måste slå sig på
landthushållning. Emellan Paschan och hans fa-
milj, och inbördes emellan dess serskilda med-
lemmar, råder mycken spänning och osämja, så
att en katastrof utan tvifvel förestår, när den
gamle Mehemed en gång lägger sina ögon till-
samman.
OSTINDIEN.
Om utsigterna för Engeismännens förestående fält-
tåg i Afghanistan säger Times:, De sednaste underrät-
telserna från Indien låta temmeligen gynsamma. Af-
ghanernes första stora framgång blef för deras höfl-
dingar icke en sporre till närmare förening sins-
emellan, utan er anledning till tvedrägt. Af alla de
motsägande uppgifterna är det visserligen omöjligt
att utleta sanningen, men så mycket är åtminstone
tydligt; att vår värdige skyddling, Schah Schudscha,
utöfvar ett slags suveränitet i Kabul, och det finns
knapt något skäl att tvifla på hans uppenbara och
olycksbringande förräderi. Allt vittnar emot honom.
Hans karakter, de bref, för hvilka han söker skjuta
skulden på sina ministrar, hvari han lofvade Shir
Singh att utrota Feringhis och uppretsde folket i
Kohistan och Kandahar till fientlighet mot Engels-
männen samt äntligen hans bemödanden att ännu
locka general Sir S. Sale bort från sin ställning i
Dschellalabad genom försäkringar om sin vänskap
och -begäran af hjelp. andra sidan påstås, att
Afghancheferna, såsom vilkor för sitt förbund med
honom, fordrat, att han, genom tvenne Engelsmänrs
afrättning, skulle kompromettera sig i anseende till
England, men, att han vägrat efterkomma denna for-
dran. Under det denne man sålunda söker spela
ett dubbe!t spel, skall det hafva misslyckats Akhbar
Chan att för sig vinna något ansedt parti, och se-
dan hans stormning på Dschelilalabad blifvit med
förlust afslagen samt hans bundsförvandter i Kanda-
har lidit ett blodigt nederlag, torde håns popularitet
väl svårligen kunna räkna på någon tillväxt. Allt detta
är någor!unda lofvande. Innan genera! Pollock hun-
nit vid Dschomrud sammandraga sin armå af 430,000
(förmodligen 30,000?) man, torde vi redan hafva gif-
vit Afghanerna en eller par kännbara lexor. Under
sådana förhållanden tyckes vår belägenhet i Afgha-
nistan icke hotas af några oöfvervinnerliga svårighe-
ter. Vi frukta vida mer ett missbruk af vår fram-
gång i det förestående fälttåget, än dess misslyckan-
de, Vi befara: först att vår indiska regering! torde,
sedan hon tagit behörig upprättelse för de lidna för-
lusterna, anse nödigt, att bibehålla en fortfarande
besittning af dessa aflägsna länder — ett system, hvil-
ket hittills visat sig lika kostsamt och olycksbrin-
gande som orättvist! — och för det andra frukta vi
det våra trupper kunna vilja taga en alltför grym
hämnd på Afghanerne, något som vore ovärdigt civi-
liserade och kristna menniskor, hvilkas krigförings-
sätt, hvad anledningar det än må hafva, snarare bor-
de vara ett mönster för de barbariska fienderna, än
en härmning af deras vanor... Vår korrespondent
skrifver till oss, att general Pollocks trupper glöda
af längtan att angripa Afghanerna. Soldaternes vid
44:de regementet enkor skyndade till tredje dragon-
regementets läger och besvuro det, att hämnas deras
mördade männer, hvilket äfven lofvades. dem. Upp-
trädet var sönderslitande. Det vore förfärligt om
denna hämnd skulle icke hlott träffa Afghanerne på
slagfältet utan äfven deras hustrur och barn, om den
skall vara åtföljd af förödelse och mord! Men vi
hoppas att vår indiska armees disciplin skall tygla
en hämndlystnad. som om äfven utgående från en
naturlig känsla, likväl är ovärdig mensklighetendk