Ali synes numera icke stort fråga efter hvarken armå eller flotta, utan bar i stället gripit till plogen, och det på fullt allvar. Utan tvifvel skall den också, i fall den skötes rätt och efter ett riktigt system, bereda honom större fördelar, än han lyckats förvärfva genom svärdet. Hela hans familj bar blifvit åkerbrukande, och alla, som vilja stå väl hos honom, måste slå sig på landthushållning. Emellan Paschan och hans familj, och inbördes emellan dess serskilda medlemmar, råder mycken spänning och osämja, så att en katastrof utan tvifvel förestår, när den gamle Mehemed en gång lägger sina ögon tillsamman. OSTINDIEN. Om utsigterna för Engeismännens förestående fälttåg i Afghanistan säger Times:, De sednaste underrättelserna från Indien låta temmeligen gynsamma. Afghanernes första stora framgång blef för deras höfldingar icke en sporre till närmare förening sinsemellan, utan er anledning till tvedrägt. Af alla de motsägande uppgifterna är det visserligen omöjligt att utleta sanningen, men så mycket är åtminstone tydligt; att vår värdige skyddling, Schah Schudscha, utöfvar ett slags suveränitet i Kabul, och det finns knapt något skäl att tvifla på hans uppenbara och olycksbringande förräderi. Allt vittnar emot honom. Hans karakter, de bref, för hvilka han söker skjuta skulden på sina ministrar, hvari han lofvade Shir Singh att utrota Feringhis och uppretsde folket i Kohistan och Kandahar till fientlighet mot Engelsmännen samt äntligen hans bemödanden att ännu locka general Sir S. Sale bort från sin ställning i Dschellalabad genom försäkringar om sin vänskap och -begäran af hjelp. andra sidan påstås, att Afghancheferna, såsom vilkor för sitt förbund med honom, fordrat, att han, genom tvenne Engelsmänrs afrättning, skulle kompromettera sig i anseende till England, men, att han vägrat efterkomma denna fordran. Under det denne man sålunda söker spela ett dubbe!t spel, skall det hafva misslyckats Akhbar Chan att för sig vinna något ansedt parti, och sedan hans stormning på Dschelilalabad blifvit med förlust afslagen samt hans bundsförvandter i Kandahar lidit ett blodigt nederlag, torde håns popularitet väl svårligen kunna räkna på någon tillväxt. Allt detta är någor!unda lofvande. Innan genera! Pollock hunnit vid Dschomrud sammandraga sin armå af 430,000 (förmodligen 30,000?) man, torde vi redan hafva gifvit Afghanerna en eller par kännbara lexor. Under sådana förhållanden tyckes vår belägenhet i Afghanistan icke hotas af några oöfvervinnerliga svårigheter. Vi frukta vida mer ett missbruk af vår framgång i det förestående fälttåget, än dess misslyckande, Vi befara: först att vår indiska regering! torde, sedan hon tagit behörig upprättelse för de lidna förlusterna, anse nödigt, att bibehålla en fortfarande besittning af dessa aflägsna länder — ett system, hvilket hittills visat sig lika kostsamt och olycksbringande som orättvist! — och för det andra frukta vi det våra trupper kunna vilja taga en alltför grym hämnd på Afghanerne, något som vore ovärdigt civiliserade och kristna menniskor, hvilkas krigföringssätt, hvad anledningar det än må hafva, snarare borde vara ett mönster för de barbariska fienderna, än en härmning af deras vanor... Vår korrespondent skrifver till oss, att general Pollocks trupper glöda af längtan att angripa Afghanerna. Soldaternes vid 44:de regementet enkor skyndade till tredje dragonregementets läger och besvuro det, att hämnas deras mördade männer, hvilket äfven lofvades. dem. Uppträdet var sönderslitande. Det vore förfärligt om denna hämnd skulle icke hlott träffa Afghanerne på slagfältet utan äfven deras hustrur och barn, om den skall vara åtföljd af förödelse och mord! Men vi hoppas att vår indiska armees disciplin skall tygla en hämndlystnad. som om äfven utgående från en naturlig känsla, likväl är ovärdig mensklighetendk