bi den åt mig skyllrande posten, och fortfar på de
meaniskovänliga Fredsga:an. Jag kommer änc
fram till hörnet, der Drottninggatan vidtager, de
herr Eagelmarck har sin rikt furne-ade lärt
bod, och jag stadnar i yttersta förlägenbet 01
jag skall vända mig vensterut till Rosenbad, eil
gå upp åt Drottninggatan.
Ödet, som i hemlighet drager hvarje menn
ska dit hon slutlisen skall, och som i dag had
åt mig besparat att blifva vittne till en händels
ämnad att resa håren på mit unga bufvud, förar
ledde mig att gå upp åt Diottoingaatan. Ja
tror på sympathier och på antipathier, och jag i
förvissad om sanningen af att man ej sällan, u
tan att sjelf veta hvarför, hänföres att gå d
man aldrig ämnat sig. Jag frågade i dag ti
min förundran icke efter att besöka Behrens, o
aktadt belägen straxt i höraet, och när jag kor
så långt som til apatheket Morian — — de
har en löjtnant ingenting att göra. Jag passera
de herr Taube och kom till Odens gränd. Be
synnerliga infall! En liten bund spravg fram
för mig och behagade vika af från Drottni: g2
tan ned åt St. Claras kyrkoport. Skulle jag följ
en hund? Jag gjorde det.
I vackert väder bar man allt skäl att gå ji:
på en så skön kyrkogård, som St. Ciaras: oc
den lilla hunden tog en bestämd väg suvedt öfve
den fram emot norra kyrkoportes. Hunden ha
de några gånger kastat sitt bruna, glänsande, täc
ka hufvud tivbska, men då skådat uppåt me
så synbar oro, att det förundrade mig. Denn
stackars hund mise säkert vara någon menni
skas enda vän, och nu gå antingen bort elle
bem i ett rätt vigtigt äreode, tänkte jag; ja:
vill se hvart han tar vägen. Jag kan i da;
ingenting bättre göra, än göra ingenting.
Uikommen genom kyrkoporten följde jag mi
nätt trippande bekantskap utför den så kallad
norra backen., Hvarje Stockholmsbo känne
denna lokal, och vet äfver, att här i ena hör
net ligger herr Yggbergs kyyddbod. Min lilia täc
ka hund försvann; jag såg mig om t:li höger oct
venster och kunade i hast ej upptäcka hvar
ban ställt sina fjät. Kan han hafva gått in
boden till berr Yggberg? Skulle han kunn
hafva något ärende dit? Nyfikevbeten att ut
spana, hvem det intagande Hila djuret tillhörde
och — såsom jag förut nämt — säkert de:
hemliga dragningen, som ödet tillställt, för at
göra mig till vittne af en märkvärdig händel-
se, föranlät mig att stiga in efter. . Jag mötte
derinne en liten, rödlätt man.
(Slut e. a. g.)