Till Red. har följande berättelse inkommit:
PPOMENAD PÅ NORR.
Den förlorade Vermländskan.
Majvädret i Stockholm är likväl i år ett för-
tjusande väder, och vi stå derför i den största
tacksamhet hos systemet. Nigot mera upp!yftan-
de kan knappt tänkas, än att slå slag öfver Norr-
bro, först inhemta en habanna hos hrr Dei Monte
eller Labatt, sedan hos hr Rylander gå in och
betrakta de till prof inlemnade daguerreotyper-
na, som äro två, ytterligare inträda hos hr De la
Croix för att betrakta den sist ifrån Paris inkomna
Charivari, som är dum, och efter så mycket nöje
åter utgå i fria iuften. Nu upptäcker man til;
höger och venster hvad som är skönare än allt
hvad konsten från ,in- eller ,utlandet har att
visa. Denna oförlikneliga Strömparterr till höger
och detta Strömsborg till venster, med ömt be-
hag hvilande i Mälarens vågor — hvad känner
man icke vid åsynen af dem begge? Men kän-
ner ofantligt. Likväl sec man icke så uteslutande
på dem, att man icke ännu förtjustare fsågar ef-
ter de då och då på Norrbro sig visande origi-
nalerne till br Dardels teckningar. Allt är dock
bara lappii här i verlden, förrän man kommer
fram till Gustaf Adolfs torg. Här finner man
vid den store konungens hästs bronzfötter Svea,
symboliserad i ena deligens, hvilket betyder, att
fäderneslandet för närvarande rullar fram och
tilbaka på bjul. Stort mera kan man icke be-
gära, och man begär det icke he!ler. Något spekta-
kel, en och annan gång, behöfver man till uppfrisk-
ning, det är sant; man har det derföre ock straxt
utmed sig till höger, arrangeradt af regeringen.
Men såsom solen ännu glimmar på bimlahvalfvet
och man icke kan njuta af ett så tändt ljus som
hr B:ckman utan vid lampsken, så går man än-
nu icke in på att hafva ledsamt inom den kongl.
teaterns väggar, utan promenerar bort emellan
de kviisser, stadens eleganta husrader kring Gu-
staf Adolfs torg uppställa för ögat. Frågan är
endast, hvilken gata man skall välja? För att
hafva en lugn och glad stund, besluter man sig
till stt icke tänka på politiken, oeh för att ej
en gåDg genom ett namn påminnas derom, går
man icke i dsg Regeringsgatan. Nej, man gir
åt Fredszatan, som befinner sig i en helt annan
riktning. Man viker af bort till venster, nalkas
Fredsgatans inbjudande mynning, beundrar Prins
Carls palats och Pehr Abergs stora bokstäfver.
Hvartenda föremål är nu märkvärdigt. Det
angenämaste är dock en skylerkur, hvars herrli-
ge invånare skyllrar för — — mig! Skall jag
uttala det? Nåvä!l jag vill då ieke längre i be-
rättelsen nyttja det betydelselösa man, utan sä-
ga jag; och jag får tillägga, att jag, som prome-
rar i dag, Jag är militär, jag är löjtnant, Men;
jag är icke egenkär, jag går derföre helt hastigt för-