ner. Först genom amendementet år 1833 blef refor
men de facto bragt till utförande. Och hvilka me
del pårann man mot ett så stort ondt? Dessa me
del, säger Buret, afslöjar för oss bättre än alla sta
tistiska dokumenter, huru oerhört djupt elåndet in
rotat sig i England. Reformen bar icke vågat at
fritt gifva sig tillkänna; den bar klädtsigi den blyg
samma titeln af ett amerdement; men en så om
stöpt lag kan väl anses för fullkomligt upphäfven
Man har med amendementet upphäft bem-allmosorn:
(sådana, som utdelades hemma hos de behöfvande)
man viil icke mera bevilja några tillskott (allowanrce)
med ett ord, man vill endast bispringa de fallkom
ligt bjelplösa med understöd. Men på hurudana vil
kor! Den fattige skall med sin frihet betala dennsz
hjelp, han skall bakom arbetshusets murar söka den
så vill lagen. Man har för detta ändamål samman.
slagit 20 församlingar, och i hverje sådan finnes eti
dylikt arbetsh:s. och, såsom oinskränkte herrskare
öfver det offentliga eländet, en centralförvaltning
med sitt kansli. I hävseende till sparsarmhbeten oct
politiken, säger förf., är denna centralförvaltning en
beundransvärd reform; ty det är genom officiella be-
rättelser ådagalagdt, att de 20 församlingarnas för-
ening för sina fattige depensera mindre, än förut en
ensam församling. Men denua reform strider helt
och hållet emot humanitetens fordringar: lagen stäl-
ler den fattige i nödvändighet stt antiogen afsäga
sig allmosorna, eller stanna inom arbetshusets lås
och riglar.
Men huru behandlas de fattige uti de engelska
distriktsarbetshusen? Det engelska arbetshuset till-
känneger sig vanligen genom ett gynnande yttre:
det utgör en sior, af gråsten eller tegel uppförd
byggnad, omgifven af en gräsplan ech flankerad af
ansenliga sidobyggnader; det liknar ett landthus af
stor utsträckning, med angenämt läge, ofta med an-
språk gå arkitektonisk elegans. Ett arbetshus i stor
stil tan rymma 35—800 arbetsre. Deruti upptagas
gubbar, sjuklingar, sinnessvags, vagabonder och ändt-
ligen äfven de helbregda fattige, som, af brist på
arbete, tvingas att här söka en tillflykt. För gub-
bar, svage och krymplingar är arbetshuset ett slags
hospis, hvars fördelaktiga inrättning och verksamhet
i detta hänseende, enligt Buret, förtjenar att erkän-
nas; men för friska gäster är en sådan filantropisk
inrättning verkligen grym. Enligt lagens strängbet,
är här icke mer fråga om familjer, om frihet. Man-
nen måste lefva skiljd från sin bustru och sina barp,
likasom inom ett fängelses murar; det är ett fän-
gelse de facto; men får icke ens lemna arbetshuset,
för att besöka en kyrka. Dessa äro de första vilko
ren, under hvilka fattige vinna den ynnest att undgå
hun gersdöden.
Ett annat, i sig sjelf lofligt vilkor, är arbetet.
Men hvi ket arbete bar arbetshuset för sina gäster?
Intet annat-än trampqvarnen! Buret bar i många
arbetshus sett trampqvarnen hvila, emedan de fattige
med rätta skytt detta arbete; i Rom var också
trampqvarnen ett straff (ad molam) för slafvarna,
och man skall visst icke förevita de gamla Romarne,
att de straffade för mycket filantropiskt. Lagen ur-
skuldar denna barbariska procedur dermed, att man
på detta sätt för de fattige velat frambålla något af-
skräckande. aMen beklagar sigp, säger den offici-
ella texten, aöfver födan i arbetsbusen; men man
skall icke lefva der som i ett lusthus. Lagen hade
för sitt yttersta mål förminskning i fattigtaxorna,
och i ett ögonblick synes detta äfven på det full-
ständigaste sätt errått. Taxorna minskades en tre
djedel under de begge första åren, och kontribuen-
terna lyftade sina händer till himlen, för att tacka
för den stora landsplågans försvinnaude; men 41836
förlorades detta gynnsamma resultat. Den nya la-
gen, huru strärg och utan afseende till personen
den sökte och förmådde göra sig gällande, böjde sig
i tusende fall för de fattiges motstånd; och den prin-
cip, som vägrade all yttre hjelp (out door relief),
var mindre mäktig, än eländets motstånd och mensk-
ligbetens förpligtelser. Reformatorerne hade visser
ligen icke räknat på ett sådant motstånd. Men i
synnerhet uppreste sig familjsioret mot den nya fat-
liglagen. — Vid en dylik allmän utarmning äro ban-
den icke upplösta mellan makar, föräldrar och barn;
icke sällan sammanknyter detta skuldlösa elände ännu
fastare dessa band. Da olycklige trotsa derföre förr
hungersdöden, än de kunde besluta sig att skiljas
från sin familj och, i arbetsbusen isolerade, söka
understöd. Sålunda ber man ytterligare funnit sig
nödsatad, att genom allmosutdelning lindra elindet,
och fattigtaxorna bafva under de sednare åren åter
till den grad stigit, att de snart hota att uppnå sin
oråna höjd.