(Iasändt). Några ord till de i Juli månad sammanträdande naturforskare och lärde. Hvar och en, som betraktat gången och utveck: lingen. af den menskliga bildningen. har utan tvifve insett och såsom en sanning erkänt, att för der höjd, som denna bildning för närvarande hunnit bar den till största delen att tacka de utvidgade förbindelser emellan länder och folk, som genom de tre sista århundradenas upptäckter tillvägabringats Ty om också den menskliga andens fullkomlighet! är ett för vår sträfvan oupphinneligt mål, så är dock utbytet af tankar och idter nationer och enskilda individer emellan ett af de säkraste medlen att, så lång! möjligt är, närma oss detta mål, och den allsidighet i tenke och vetande, som våra dagar — kommunikationernas gyllene tid — uppenbarat, ta!ar tillräckligt för sanningen häraf. Denna sanning, insedd och erkänd, är det äfven, som visat sig uti dessa stora föreningar emellan lärde och konstnärer, hvilka numera äro så allmänna och som så nyttiga erkända. Länge har den ideen varit närd inom de tre skandinaviska länderna, att söka förena dessa trenneländers litteratur och vetenskapliga sträfvanden till en enda, och dessas språk är icke så olika, deras nationalkerakter och seder icke så lika, att man icke, med exemplen för sig af Grekland i fordna dagar och af Tyskland i natiden, deraf kunde, för ett sna rare uppnående af den nordiska bildningens mål, göra sig de bästa förhoppningar. Med förverkligandet af denna förhoppning har det likväl gått långsamt nog, och den fick nytt lif först genom de skandinaviska lärdes sammanträde i Götbeborg 1839 och genom dessas beslut att för framtiden fortsätta med sina sammankomster. Utan att i någon min vilja afgöra, hvilket vore alltför tidigt, huruvida häraf ännu visat sig några Jyckliga resultater, synes det dock som vore endast vägen till en närmare bekantskap de lärde emellan härigenom beträdd. Men det är långt ifrån nog härmed, bekantskapen mellan folken bör också utsträckas till sjelfva folken, och det tyckes derföre som vore det hufvudsakligen verksamheten mellan sammankomsterne, som borde verka härtill, och som vore sammankomsterna mera att betrakta såsom föreningspunkter för denna verksamhet och som tjenande mest till värkande och underhållande af viljan och nitet för densamma. Det borde. derföre vara deras pligt, som deltagit i dessa föreningar, att icke allenast sjelfva, utan ock uppmana andra sina medbröder, att söka, hvar i sitt land, bekantgöra och påpeka det utmärkta och af uppmärksamhet förtjenta inom grannländernas Jitteratur och vetenskaper — dessa bildningens blommor — och sålunda göra det tillgängligt för den delen af allmänheten, som hvarken kan hafva tillfälle eller förmåga att sjelf uppsöka det, men som icke desto mindre skulle med stort intresse emottaga sådane underrättelser och deraf draga både nytta och nöje. Det bästa medlet härtill synes den periodiska pressen vara, och en med talang och oväld besörjd tidskrift, som sysselsatte sig med ofvan antydda föremål!, och vore tillräckligt populärt hållen, för att vinna allmännare uppmärksamhet, borde medföra oberäkneliga fördelar för främjandet af ändamålet med sammankomsterna. Öfvertygad härom, vågar aan påkalla de snart sammanträdande lärdes uppmärksamhet häruppå, och uttala den önskan, att det vid mötet mätte blifva föremål för en allmän diskussion. Illitceratus.