(Iasändt).
Några ord till de i Juli månad sammanträdande
naturforskare och lärde.
Hvar och en, som betraktat gången och utveck:
lingen. af den menskliga bildningen. har utan tvifve
insett och såsom en sanning erkänt, att för der
höjd, som denna bildning för närvarande hunnit
bar den till största delen att tacka de utvidgade för-
bindelser emellan länder och folk, som genom de
tre sista århundradenas upptäckter tillvägabringats
Ty om också den menskliga andens fullkomlighet!
är ett för vår sträfvan oupphinneligt mål, så är dock
utbytet af tankar och idter nationer och enskilda indi-
vider emellan ett af de säkraste medlen att, så lång!
möjligt är, närma oss detta mål, och den allsidighet
i tenke och vetande, som våra dagar — kommuni-
kationernas gyllene tid — uppenbarat, ta!ar tillräck-
ligt för sanningen häraf. Denna sanning, insedd och
erkänd, är det äfven, som visat sig uti dessa stora
föreningar emellan lärde och konstnärer, hvilka nu-
mera äro så allmänna och som så nyttiga erkända.
Länge har den ideen varit närd inom de tre skan-
dinaviska länderna, att söka förena dessa trennelän-
ders litteratur och vetenskapliga sträfvanden till en
enda, och dessas språk är icke så olika, deras na-
tionalkerakter och seder icke så lika, att man icke,
med exemplen för sig af Grekland i fordna dagar
och af Tyskland i natiden, deraf kunde, för ett sna
rare uppnående af den nordiska bildningens mål,
göra sig de bästa förhoppningar. Med förverkligan-
det af denna förhoppning har det likväl gått lång-
samt nog, och den fick nytt lif först genom de skan-
dinaviska lärdes sammanträde i Götbeborg 1839 och
genom dessas beslut att för framtiden fortsätta med
sina sammankomster.
Utan att i någon min vilja afgöra, hvilket vore allt-
för tidigt, huruvida häraf ännu visat sig några Jyck-
liga resultater, synes det dock som vore endast vägen
till en närmare bekantskap de lärde emellan härige-
nom beträdd. Men det är långt ifrån nog härmed,
bekantskapen mellan folken bör också utsträckas till
sjelfva folken, och det tyckes derföre som vore det
hufvudsakligen verksamheten mellan sammankom-
sterne, som borde verka härtill, och som vore sam-
mankomsterna mera att betrakta såsom förenings-
punkter för denna verksamhet och som tjenande
mest till värkande och underhållande af viljan och
nitet för densamma. Det borde. derföre vara deras
pligt, som deltagit i dessa föreningar, att icke alle-
nast sjelfva, utan ock uppmana andra sina medbrö-
der, att söka, hvar i sitt land, bekantgöra och på-
peka det utmärkta och af uppmärksamhet förtjenta
inom grannländernas Jitteratur och vetenskaper —
dessa bildningens blommor — och sålunda göra det
tillgängligt för den delen af allmänheten, som hvar-
ken kan hafva tillfälle eller förmåga att sjelf upp-
söka det, men som icke desto mindre skulle med
stort intresse emottaga sådane underrättelser och
deraf draga både nytta och nöje.
Det bästa medlet härtill synes den periodiska pres-
sen vara, och en med talang och oväld besörjd tid-
skrift, som sysselsatte sig med ofvan antydda fö-
remål!, och vore tillräckligt populärt hållen, för att
vinna allmännare uppmärksamhet, borde medföra
oberäkneliga fördelar för främjandet af ändamålet
med sammankomsterna. Öfvertygad härom, vågar
aan påkalla de snart sammanträdande lärdes upp-
märksamhet häruppå, och uttala den önskan, att det
vid mötet mätte blifva föremål för en allmän dis-
kussion. Illitceratus.