stämmigt skalla öfver fälten. Wien har säkert be-
folkningens uppblandning med italienskt och sla-
viskt blod att tacka för dess finkänsligare musikali-
ska sinne. Böhmen, musikens käraste hem i Euro
pa, är ett slaviskt land, och den, som känner ryska
allmogens sinne och kärlek för musik, tillskrifver
säkert icke den tyska bildningen Böhmarens musika-
liska fallenhet. År derföre Svensken i musikaliskt
hänseende sina tyska stamförvandter underlägsen, så
är han det i röstens styrka och bildning, men inga-
lunda i sann känsla för musik, i smak och i tonens
behag. Detta konstituerar i förf:s tanka äfven skil-
naden mellan den svenska och den egentligen tyska
lyriska scenen. Förf. tror, att svenska allmänheten
skulle vara föga belåten med ett byte, och lägger de
stränga herrar kritici i Stockholm detta på sinnet.
Utom de nämnda, Wurda och Reichel i Hamburg,
hörde förf. bland berömdare tyska sångare, Bötticher
från Berlin, Krause, en angenäm bas, från Män-
chen, en Hauser från Stuttgart, som med mycket
bifall uppträdde i Wien, och bland sångerskor mam-
sellerna Mayer och Tuczek i sistnämnde stad, mil
Evers från Stuttgart, Hähnel i Berlin, Jazede och
Hartman i Miänchen, utom flera mindre utmärkta —
således nog för att bilda sig ett totalomdöme, hvar-
ifrån en m:ll Sontag, Heinefetter, Schröder-Devrient,
hvilka förf. ej hört, må bilda lysande och sällsynta
undantag.
I Tyskland har man också lätt om en måttstock
för sitt bedömande, genom den mängd Italienare,
man der är i tillfälle att höra. Förf. hörde italien-
ska operor i Dresden, der signor Moriani och sig-
nora Ungher, båda nu Wiens primaröster, uppträd-
de, samt i Berlin, der Pasta ännu satte publiken i
förtjusning. Pellegrini, den berömda basisten, sjöng
i tyska operan i Mänchen. Det var således ett
ungt par och ett gammalt. Obetingadt måste man
bekänna, att man icke vet, hvad drastisk sång är,
förrän man hört den smältande flyta, jublande tiyga
eiler vildt rasa fram ur en utmärkiare italiensk
strupe. Tonen uttrycker icke känslan, afbildar icke
bandlingen, utan det är som skuile sjelfva tonen
vara ett kännande och handlande väsende. Man
likasom väntar, att den skall frambringa en kata-
strof, och denna väntan är en nervernas spänning
som fixerar blicken, hämmar andedrägten och fist
håller tanken vid ett crescendo, såsom skulle detta
bringa lösningen af den hänryckning, i hvilken man
är snärjd, vissheten om den handling, man redan
spar. Man behöfver dervid knappt nog se, endast
höra, och aktionen försvinner till en bisak. Pasta
spelar egentligen ej, för att med min och åtbörd
uttrycka ögonblickets känslor, utan hon välier vex-
lande plastiska attityder, hvilka man alltid tycker
öfverensstämma med sångens karakter. Det kan
låta löjligt att taia om det plastiskt sköna hos en
temligen fet och frodig gumma, men detta ligger
bos henne, lika litet som hos Taglioni, i kroppens
former, utan i dess afrundade rörelser, förnämligast
armarnes och hufvudets. Hon har redan öfverlefvat
sina bästa dagar, och rösten är försvunnen i syn-
nerhet i de lägre tonerna, så att hon i vissa par-
tier, t. ex. af operan Tancred, hvars stämma fordom
var hennes triumf, till och med misslyckas. Men
hon eger konsten qvar, både i spel och sång, och
aldrig kan den fira större triumfer än hos henne i
segern öfver årens välde och den menskliga förmå-
gans bräcklighet. Förf. hörde Ungher både före
och efter Pasta, men den förra hade på några vec-
kor verkligen gått tillbaka. Hon hade eljest myc-
ken verve och friskhet i sång och aktion, samt i
sednare hänseende något af mamsell Lind, utan att
uppnå henne. Jemförelsen var så mycket intres-
santare, sum förf. hörde Ungher äfven i Lucie. Men
i röstens styrka och sångens konst, både den tek-
niska färdighetens och den högre drastiska, måste
Stockholms älskling stå tillbaka — ej blott för hen-
ne; likasom öfverhufvud Stockholms lyriska scen
bäruti är underlägsen. Den ende, som här förmår
beherrska orkestern, är en Italienare, Belletti, och,
ehuru hans röst icke är vacker, har han hkväl nå-
got af italiensk konst, för att gifva ett begrepp om
hvad dramatisk sång är. För den, som äfven i o-
peran blott fordrar rena och behagliga toner, är en
sådan sång skrik, men om man af detta skrik verk-
ligen kan hänföras, så måste det väl vara något
annat. Ått den stundom dertill urartar, derpå lem-
nade äfven den nämnde Moriani någongång exem-
pel, och hos underordnade italienska sångare röjes
sådant ofta. Men då en Pasta fortgår i ett par mi-
nuters crescendo, då sitter man slagen af häpnad,
betagen af en fruktande njutning, som icke låter
sig beskrifvs. Oförgätlig är för förf. den scen i
Norma, der hon af Adalgisa får veta Romarens o-
trohet, och nu i toner andas ut sin sorg, sin för-
tviflan, sin hämndlust. Sedan bon slutat, herrskade
ännu en half minuts dödstystnad i salongen, förrän
man tinkte på applåderna, och denna häpna tyst-
nad var ett större bifall, än de sednare, ehuru stor-
mande de än voro. Sådana duetter, som den derpå
följande, hvilken hon sjöng tillsamman med en sig-
nora Ferlotti (Adalgisa), eller en annan i operan
Semiramis mellan henne och mamsell Hähnel (Ar-
baces), eller den mellan Moriani (Edgar) och Un-
gher i Lucie, får förf. väl ej mera höra. Håhnelär
en gammal Berlinerpublikens favorit, men kraften
af Pastas förmåga var så inspirerande, att man med
en mun försäkrade, att den förra annu aldrig sjun-
git så, som uti denna duett i Semiramis.
Balletten är ingenstädes i Tyskland att skryta
med. I Minchen svänga sig dansöserna för anstän-
dighetens skull uti vida kalisonger, hvilket icke
blott ser löjligt ut, utan, som hvar man finner, myc-