stämmigt skalla öfver fälten. Wien har säkert befolkningens uppblandning med italienskt och slaviskt blod att tacka för dess finkänsligare musikaliska sinne. Böhmen, musikens käraste hem i Euro pa, är ett slaviskt land, och den, som känner ryska allmogens sinne och kärlek för musik, tillskrifver säkert icke den tyska bildningen Böhmarens musikaliska fallenhet. År derföre Svensken i musikaliskt hänseende sina tyska stamförvandter underlägsen, så är han det i röstens styrka och bildning, men ingalunda i sann känsla för musik, i smak och i tonens behag. Detta konstituerar i förf:s tanka äfven skilnaden mellan den svenska och den egentligen tyska lyriska scenen. Förf. tror, att svenska allmänheten skulle vara föga belåten med ett byte, och lägger de stränga herrar kritici i Stockholm detta på sinnet. Utom de nämnda, Wurda och Reichel i Hamburg, hörde förf. bland berömdare tyska sångare, Bötticher från Berlin, Krause, en angenäm bas, från Mänchen, en Hauser från Stuttgart, som med mycket bifall uppträdde i Wien, och bland sångerskor mamsellerna Mayer och Tuczek i sistnämnde stad, mil Evers från Stuttgart, Hähnel i Berlin, Jazede och Hartman i Miänchen, utom flera mindre utmärkta — således nog för att bilda sig ett totalomdöme, hvarifrån en m:ll Sontag, Heinefetter, Schröder-Devrient, hvilka förf. ej hört, må bilda lysande och sällsynta undantag. I Tyskland har man också lätt om en måttstock för sitt bedömande, genom den mängd Italienare, man der är i tillfälle att höra. Förf. hörde italienska operor i Dresden, der signor Moriani och signora Ungher, båda nu Wiens primaröster, uppträdde, samt i Berlin, der Pasta ännu satte publiken i förtjusning. Pellegrini, den berömda basisten, sjöng i tyska operan i Mänchen. Det var således ett ungt par och ett gammalt. Obetingadt måste man bekänna, att man icke vet, hvad drastisk sång är, förrän man hört den smältande flyta, jublande tiyga eiler vildt rasa fram ur en utmärkiare italiensk strupe. Tonen uttrycker icke känslan, afbildar icke bandlingen, utan det är som skuile sjelfva tonen vara ett kännande och handlande väsende. Man likasom väntar, att den skall frambringa en katastrof, och denna väntan är en nervernas spänning som fixerar blicken, hämmar andedrägten och fist håller tanken vid ett crescendo, såsom skulle detta bringa lösningen af den hänryckning, i hvilken man är snärjd, vissheten om den handling, man redan spar. Man behöfver dervid knappt nog se, endast höra, och aktionen försvinner till en bisak. Pasta spelar egentligen ej, för att med min och åtbörd uttrycka ögonblickets känslor, utan hon välier vexlande plastiska attityder, hvilka man alltid tycker öfverensstämma med sångens karakter. Det kan låta löjligt att taia om det plastiskt sköna hos en temligen fet och frodig gumma, men detta ligger bos henne, lika litet som hos Taglioni, i kroppens former, utan i dess afrundade rörelser, förnämligast armarnes och hufvudets. Hon har redan öfverlefvat sina bästa dagar, och rösten är försvunnen i synnerhet i de lägre tonerna, så att hon i vissa partier, t. ex. af operan Tancred, hvars stämma fordom var hennes triumf, till och med misslyckas. Men hon eger konsten qvar, både i spel och sång, och aldrig kan den fira större triumfer än hos henne i segern öfver årens välde och den menskliga förmågans bräcklighet. Förf. hörde Ungher både före och efter Pasta, men den förra hade på några veckor verkligen gått tillbaka. Hon hade eljest mycken verve och friskhet i sång och aktion, samt i sednare hänseende något af mamsell Lind, utan att uppnå henne. Jemförelsen var så mycket intressantare, sum förf. hörde Ungher äfven i Lucie. Men i röstens styrka och sångens konst, både den tekniska färdighetens och den högre drastiska, måste Stockholms älskling stå tillbaka — ej blott för henne; likasom öfverhufvud Stockholms lyriska scen bäruti är underlägsen. Den ende, som här förmår beherrska orkestern, är en Italienare, Belletti, och, ehuru hans röst icke är vacker, har han hkväl något af italiensk konst, för att gifva ett begrepp om hvad dramatisk sång är. För den, som äfven i operan blott fordrar rena och behagliga toner, är en sådan sång skrik, men om man af detta skrik verkligen kan hänföras, så måste det väl vara något annat. Ått den stundom dertill urartar, derpå lemnade äfven den nämnde Moriani någongång exempel, och hos underordnade italienska sångare röjes sådant ofta. Men då en Pasta fortgår i ett par minuters crescendo, då sitter man slagen af häpnad, betagen af en fruktande njutning, som icke låter sig beskrifvs. Oförgätlig är för förf. den scen i Norma, der hon af Adalgisa får veta Romarens otrohet, och nu i toner andas ut sin sorg, sin förtviflan, sin hämndlust. Sedan bon slutat, herrskade ännu en half minuts dödstystnad i salongen, förrän man tinkte på applåderna, och denna häpna tystnad var ett större bifall, än de sednare, ehuru stormande de än voro. Sådana duetter, som den derpå följande, hvilken hon sjöng tillsamman med en signora Ferlotti (Adalgisa), eller en annan i operan Semiramis mellan henne och mamsell Hähnel (Arbaces), eller den mellan Moriani (Edgar) och Ungher i Lucie, får förf. väl ej mera höra. Håhnelär en gammal Berlinerpublikens favorit, men kraften af Pastas förmåga var så inspirerande, att man med en mun försäkrade, att den förra annu aldrig sjungit så, som uti denna duett i Semiramis. Balletten är ingenstädes i Tyskland att skryta med. I Minchen svänga sig dansöserna för anständighetens skull uti vida kalisonger, hvilket icke blott ser löjligt ut, utan, som hvar man finner, myc