I detta ögonblick var Carl den tolfte mäkti-
gare och ädlare i Christinas ögon än någon död-
lig. Han vände sig nu till henne och sade med
en vänlighet, som icke saknade behag:
Vid mitt svärd, Christina! jag är en olycklig
älskare. Din lilla täcka hand har slagit alla för-
hoppningar, som förrädiskt vågat insmyga sig i
mitt hjerta. Svara nu lika fritt och beslutsamt,
som du förut handlat: älskar du den der?
Ja, Ers Majestät, visst gör jag det.n
Nå, hvarföre giften j er icke med hvarann?
Dertill är grefve Erikson skuld, ty min far ger
honom företräde.
Så sin, — sade Carl skrattande — nu kän-
ner jag saken i grund. Konungen fir icke dra-
ga någon fördel af kyssen, men icke heller kla-
ga öfver örfilen, ty begge tillkommo grefven.n
,Christina!, — fortfor han efter några ögon-
blicks tystnad, i sin herrskareton. Din far vä-
grar, 2tt ge dig den du sjelf valt, men nu skall
du likväl gifta dig med honom, emedan jag så
vill. Om älskaren i dina ögon var en apa, så
skall du likväl alltid i konungen finna en vän.,
Se mig vid era fötter, Sirel — sade den
stolta öfvervunnen, : det hon jemte Adolph knä-
föll för konungen. Carl nedböjde sig öfver den
sköna rodnande brottsliagen, lade med mild härf-
tighet bägges händer i hvarann och tryckte en
kyss på den retande flickans panna — den sista
kyss en qvinna erhållit af den talfte Carl.
Förlåter Ers Mbjestät mig verkligen ? — hvi-
skade Christina — Om jag hade vetat att grefve
Erikson var kungen, så skulle jag visst icke ha
slagit — så hårdt.,
Se min förlåtelse i min hämnd, elaka flicka!