I detta ögonblick var Carl den tolfte mäktigare och ädlare i Christinas ögon än någon dödlig. Han vände sig nu till henne och sade med en vänlighet, som icke saknade behag: Vid mitt svärd, Christina! jag är en olycklig älskare. Din lilla täcka hand har slagit alla förhoppningar, som förrädiskt vågat insmyga sig i mitt hjerta. Svara nu lika fritt och beslutsamt, som du förut handlat: älskar du den der? Ja, Ers Majestät, visst gör jag det.n Nå, hvarföre giften j er icke med hvarann? Dertill är grefve Erikson skuld, ty min far ger honom företräde. Så sin, — sade Carl skrattande — nu känner jag saken i grund. Konungen fir icke draga någon fördel af kyssen, men icke heller klaga öfver örfilen, ty begge tillkommo grefven.n ,Christina!, — fortfor han efter några ögonblicks tystnad, i sin herrskareton. Din far vägrar, 2tt ge dig den du sjelf valt, men nu skall du likväl gifta dig med honom, emedan jag så vill. Om älskaren i dina ögon var en apa, så skall du likväl alltid i konungen finna en vän., Se mig vid era fötter, Sirel — sade den stolta öfvervunnen, : det hon jemte Adolph knäföll för konungen. Carl nedböjde sig öfver den sköna rodnande brottsliagen, lade med mild härftighet bägges händer i hvarann och tryckte en kyss på den retande flickans panna — den sista kyss en qvinna erhållit af den talfte Carl. Förlåter Ers Mbjestät mig verkligen ? — hviskade Christina — Om jag hade vetat att grefve Erikson var kungen, så skulle jag visst icke ha slagit — så hårdt., Se min förlåtelse i min hämnd, elaka flicka!