) 1and5 OvIrlga. Detta omdöme om scenen i Barlin stöder sig mera på totalintrycket af densamma än på egenskaperna hos dess utmärktaste talanger. Ty förf. hade icke tillfälle att se de manliga, Seydelman och Mantius, af hvilka den förre, som erkännes för Tysklands förste skådespelare, vid förf:s vistelse i Börlin var sjuk, den sednare, som är en i Berlin omtyckt både aktör och sångare, var frånvarande. Mademe Crelinger. såg förf. i Maria Stuarts roll, men måste bekänna, att ehuru konstrikt fulländadt hennes spel var, man dock hade svårt att glömma madamen för drottnin gen. Mycket af illusionen förgick kansko derigenom, att hon var äldre, än man gerna önskar före I ställa sig den sköna, lättsinniga, hvars fel Schiller låtit olyckan utplåna, såsom denna i sjelfve verket kommer medlidandet att glömma dem. En egenhet var det, att scenen med Elisabeth här visade icke drottningens stolthet, utan qvinnans lust att släcka sin harm, förf. kan icke afgöra, om endast till följd af skådespelerskans framställning. Elisabeths rol! I gafs mästerligt, fullt ut lika väl som Marias; men den spelande var obskur, och förf. har glömt hen nes namn. Derigenom må intet vara Crelingers sto Ira talang betaget, hvilken röjde sig i hvarje hennes ord, blick och åtbörd. Bland de flera berömda iöfrigt, förf. såg, till hvilka händelsevis hvarken den loftalade madame Schröder-Devrient eller en berömd manlig Devrient (i Dresden eller Berlin?) hörde, vill han endast utmärka hr Döring i Stuttgart, en man som med mycken konst förenade lif och eld och, eburu han någon gång öfverdref, likväl alltid elektriserade åskådaren. Han delade sig mellan skämt och allvar och föreföll lika mästerlig i båda artern:. Jemför man denna del! af tyska scenen med den i Stockholm, så måste man å ena siden medge, att kritiken ofta varit alltför sträng mot den sednare, medan man å andra sidan icke ken neka, att här saknas något af hållning 1 det hela, så attintrycket af en enskilds talangfulla spel förstöres af obildade och pretentiöst uppträdande medspelare, äfvensom de utmärktares spel ofta stadnar vid ett stelt manår. Det felas konst och bildning, icke förmågor. ÅArfven den bästa förmåga stadnar, utan träget studium, vid ett sjelfskapadt sätt, då deremot skådespelerens bemödande att för hvarje ny roll glömma och gömma det egna jaget ger mångsidighet. Detta bjelper ä ven den relativa oförmågan, som, cm hon icke kan göra konsten till natur, åtminstone med dess slöja täcker naturens lyten, samt genom bemödandet att inhemta den lärer sig lydnad för sakens fordringar och vinner jemnhet i skick och väsende. En skådespelare, som endast vill lita på stundens ingifvelse, blir förr eller sednare en odräglig machin, hvars enformiga rörelser man kan lära känna på fem minu ter. Klagan i Stockholm öfver talscenens öfverhufvud förfall är obillig, emedan den föres öfverallt, och detta förfall hör till tiden. Likaså vore det obilligt att klaga öfver brist på talanger, ty Stockholm oger dem jemförelsevis prisvärdt goda. Men att dessa så snart blifva utnötta och gamla, det är deras eget fel, emedan det härleder sig från bristande studium; och att det goda hos dem dränkes i det dåliga hos deras omgifning, det beror på direktionen att afbjelpa, som alltid bör kunna låta bjelpligt inöfva en biroll. Folkteatrar äro något, som Stockholm saknar; likasom heia Tyskland, utom Wien, icke eger någon folkteater af värde. Och dock är det otvifvelaktigt, att en sådan för den obildade massan i en storstad är högst nyttig och bildande, genom att leda dess sinnen ifrån råa sinnliga förströelser till konstnjutning. Wien, som i sina offentliga nöjen i öfrigt sammanför olika samhällsklasser och dergienom bildar de lägres seder, har äfven en folkteater, hvars föreställningar, ehuru ämnade för massan, skänka också de bildade njutning. De stycken här gifvas spela uti folklifvet och afbilda det sådant det är, men med ständig persiflage öfver dess svagheter och olater, under det att äfven de högre stånden få sin släng af slefven. Likväl afmålas i dem icke egent ligen de skilda samhällsklassernas beröring med hvarandra, utan oftast är det feer och andar, med hvilka skomakare, kammarjungfrur, hyrkuskar och skoputsare stå i förbindelse. En fåe uppfyller skoputsarens dåraktiga önskningar och låter honom erfara deras följder, eller räddar hon honom ur den förlägenhet, i hvilken lika dåraktiga företag störtat honom, och hvar och en, som icke tror på andars mellankomst, hvilken tro också vanligen motarbetas af några löjliga sidor hos dessa andar, han måste tänka på svårigheten att nuförtiden häfva dårskapens följder. Då olaterna genom sådana utomordentliga tillställningar förlöjligas, så har en möjlig harm endast andeverlden att vända sig emot. Förnämsta författaren för denna teater är Raymund. Nu skrifver Nestroy för densamma. Han är en förijenstfull komiker, ehuru ej af det finare slaget. Dess förnämsta skådespelare för närvarande är Scholz hvilken under förf:s vistelse i Wien var stadd på resor. Julii månad är också i afseende å teatern missgynnande för ett besök i Wien, emedan då den förnämsta teatern af de fem, spm finnas, Burgteatern är tillsluten, och de förnämsta sujetter vid de öfriga äro borta på permission. En hr Scuttaöfverträffade vida Nestroy. Han uppträdda som Schuhwixfabrikant i pjesen der hinkende Teufel och var mästerlig, stilla och lugn, men hade komik i hvarje min och åtbörd. Pjesens knut är, att en apotekare, hvars dotier den fattige blanksmörjefabri kanten älskar, fått rikedom och ett rart stenhus genom en händelsevis funnen öfverlåtelseskrift från den sednares farfarsfar till den förres, hvars upptäckt likväl skedde först efter fabrikantens föräldrars död. Händelsevis en gång ensam i apoteket får denne höra en bedjande röst ur en af de stora burkarne, han öppnar locket och får se den haltande med små hon och hästfot krypa upp ur densamma. Till tacksamhet yppar nu denne, att öfverlåtelseskriften varit pro forma, och det är nu blott fråga om att få reda på en annan skrift, hvarigenom detta bevisas. Dan haltande, som redan då för tiden vistades i huset, visste väl, att en sådan fanns, men hade ej reda uppå, bvart farfarsfadren undanstuckis den. D2 båda göra derföre uti en vagn, bespänd med flygande drakar, en resa från 1840 till 4740 och inträda osedda uti farfarsfadrens snickareverkstad, der de blifva vitt-sa nen till den tidens sedesamma borgarelif, likasom jd till den omnämnda öfverlåtelseskriftens upprättande li 0. 8. Vv. Detta sednare skedde, för att med lämpliga lg medel återföra den slösande farfadren, en ung man, lg! på ordningens väg, men dervid upptäckes, att denne lh varit frånvarande från hemmet och gjort af med enja: iten summa penningar endast för att rädda en fat-jaf lig farailj. Det hela är en skön och intagando tafla, Ih och isynnerhet pikant är blanksmörje-febrikantens lic örtjesning vid åsynen al bars sköna adertonöriga,!F slifvande farmor. Han, sjelf en snart fyrtioåriglar nan, kan ej låta bli att smeka det täcka barnet — ih: (armodren, hvarigenom hans närvaro upptäckes, ochih ben går miste om kunskapen, hvart den ifrågava-v rande räddanda kantrsäfverlitelsen tar vägen, Man !R mn AP RR r-m—— a mm mMHuHpkK IA Kl NV I I OR -— enmnm a GÖ per RR 5 — MS e