) 1and5 OvIrlga.
Detta omdöme om scenen i Barlin stöder sig mera
på totalintrycket af densamma än på egenskaperna
hos dess utmärktaste talanger. Ty förf. hade icke
tillfälle att se de manliga, Seydelman och Mantius,
af hvilka den förre, som erkännes för Tysklands för-
ste skådespelare, vid förf:s vistelse i Börlin var sjuk,
den sednare, som är en i Berlin omtyckt både aktör
och sångare, var frånvarande. Mademe Crelinger.
såg förf. i Maria Stuarts roll, men måste bekänna,
att ehuru konstrikt fulländadt hennes spel var, man
dock hade svårt att glömma madamen för drottnin
gen. Mycket af illusionen förgick kansko derige-
nom, att hon var äldre, än man gerna önskar före
I ställa sig den sköna, lättsinniga, hvars fel Schiller
låtit olyckan utplåna, såsom denna i sjelfve verket
kommer medlidandet att glömma dem. En egenhet
var det, att scenen med Elisabeth här visade icke
drottningens stolthet, utan qvinnans lust att släcka
sin harm, förf. kan icke afgöra, om endast till följd
af skådespelerskans framställning. Elisabeths rol!
I gafs mästerligt, fullt ut lika väl som Marias; men
den spelande var obskur, och förf. har glömt hen
nes namn. Derigenom må intet vara Crelingers sto
Ira talang betaget, hvilken röjde sig i hvarje hennes
ord, blick och åtbörd. Bland de flera berömda iöf-
rigt, förf. såg, till hvilka händelsevis hvarken den
loftalade madame Schröder-Devrient eller en berömd
manlig Devrient (i Dresden eller Berlin?) hörde, vill
han endast utmärka hr Döring i Stuttgart, en man
som med mycken konst förenade lif och eld och, e-
buru han någon gång öfverdref, likväl alltid elek-
triserade åskådaren. Han delade sig mellan skämt
och allvar och föreföll lika mästerlig i båda artern:.
Jemför man denna del! af tyska scenen med den i
Stockholm, så måste man å ena siden medge, att
kritiken ofta varit alltför sträng mot den sednare,
medan man å andra sidan icke ken neka, att här
saknas något af hållning 1 det hela, så attintrycket
af en enskilds talangfulla spel förstöres af obildade
och pretentiöst uppträdande medspelare, äfvensom de
utmärktares spel ofta stadnar vid ett stelt manår.
Det felas konst och bildning, icke förmågor. ÅArfven
den bästa förmåga stadnar, utan träget studium, vid
ett sjelfskapadt sätt, då deremot skådespelerens be-
mödande att för hvarje ny roll glömma och gömma
det egna jaget ger mångsidighet. Detta bjelper ä
ven den relativa oförmågan, som, cm hon icke kan
göra konsten till natur, åtminstone med dess slöja
täcker naturens lyten, samt genom bemödandet att
inhemta den lärer sig lydnad för sakens fordringar
och vinner jemnhet i skick och väsende. En skåde-
spelare, som endast vill lita på stundens ingifvelse,
blir förr eller sednare en odräglig machin, hvars en-
formiga rörelser man kan lära känna på fem minu
ter. Klagan i Stockholm öfver talscenens öfverhuf-
vud förfall är obillig, emedan den föres öfverallt,
och detta förfall hör till tiden. Likaså vore det o-
billigt att klaga öfver brist på talanger, ty Stock-
holm oger dem jemförelsevis prisvärdt goda. Men
att dessa så snart blifva utnötta och gamla, det är
deras eget fel, emedan det härleder sig från bristan-
de studium; och att det goda hos dem dränkes i det
dåliga hos deras omgifning, det beror på direktio-
nen att afbjelpa, som alltid bör kunna låta bjelpligt
inöfva en biroll.
Folkteatrar äro något, som Stockholm saknar; li-
kasom heia Tyskland, utom Wien, icke eger någon
folkteater af värde. Och dock är det otvifvelaktigt,
att en sådan för den obildade massan i en storstad
är högst nyttig och bildande, genom att leda dess
sinnen ifrån råa sinnliga förströelser till konstnjut-
ning. Wien, som i sina offentliga nöjen i öfrigt
sammanför olika samhällsklasser och dergienom bil-
dar de lägres seder, har äfven en folkteater, hvars
föreställningar, ehuru ämnade för massan, skänka
också de bildade njutning. De stycken här gifvas
spela uti folklifvet och afbilda det sådant det är, men
med ständig persiflage öfver dess svagheter och o-
later, under det att äfven de högre stånden få sin
släng af slefven. Likväl afmålas i dem icke egent
ligen de skilda samhällsklassernas beröring med hvar-
andra, utan oftast är det feer och andar, med hvilka
skomakare, kammarjungfrur, hyrkuskar och skoput-
sare stå i förbindelse. En fåe uppfyller skoputsa-
rens dåraktiga önskningar och låter honom erfara
deras följder, eller räddar hon honom ur den förlä-
genhet, i hvilken lika dåraktiga företag störtat ho-
nom, och hvar och en, som icke tror på andars
mellankomst, hvilken tro också vanligen motarbetas
af några löjliga sidor hos dessa andar, han måste
tänka på svårigheten att nuförtiden häfva dårska-
pens följder. Då olaterna genom sådana utomor-
dentliga tillställningar förlöjligas, så har en möjlig
harm endast andeverlden att vända sig emot. För-
nämsta författaren för denna teater är Raymund. Nu
skrifver Nestroy för densamma. Han är en förijenst-
full komiker, ehuru ej af det finare slaget. Dess
förnämsta skådespelare för närvarande är Scholz
hvilken under förf:s vistelse i Wien var stadd på
resor. Julii månad är också i afseende å teatern
missgynnande för ett besök i Wien, emedan då den
förnämsta teatern af de fem, spm finnas, Burgtea-
tern är tillsluten, och de förnämsta sujetter vid de
öfriga äro borta på permission. En hr Scuttaöfver-
träffade vida Nestroy. Han uppträdda som Schuh-
wixfabrikant i pjesen der hinkende Teufel och
var mästerlig, stilla och lugn, men hade komik i
hvarje min och åtbörd. Pjesens knut är, att en a-
potekare, hvars dotier den fattige blanksmörjefabri
kanten älskar, fått rikedom och ett rart stenhus ge-
nom en händelsevis funnen öfverlåtelseskrift från den
sednares farfarsfar till den förres, hvars upptäckt lik-
väl skedde först efter fabrikantens föräldrars död.
Händelsevis en gång ensam i apoteket får denne höra
en bedjande röst ur en af de stora burkarne, han öpp-
nar locket och får se den haltande med små hon
och hästfot krypa upp ur densamma. Till tacksam-
het yppar nu denne, att öfverlåtelseskriften varit pro
forma, och det är nu blott fråga om att få reda på
en annan skrift, hvarigenom detta bevisas. Dan hal-
tande, som redan då för tiden vistades i huset, visste
väl, att en sådan fanns, men hade ej reda uppå,
bvart farfarsfadren undanstuckis den. D2 båda göra
derföre uti en vagn, bespänd med flygande drakar,
en resa från 1840 till 4740 och inträda osedda uti
farfarsfadrens snickareverkstad, der de blifva vitt-sa
nen till den tidens sedesamma borgarelif, likasom jd
till den omnämnda öfverlåtelseskriftens upprättande li
0. 8. Vv. Detta sednare skedde, för att med lämpliga lg
medel återföra den slösande farfadren, en ung man, lg!
på ordningens väg, men dervid upptäckes, att denne lh
varit frånvarande från hemmet och gjort af med enja:
iten summa penningar endast för att rädda en fat-jaf
lig farailj. Det hela är en skön och intagando tafla, Ih
och isynnerhet pikant är blanksmörje-febrikantens lic
örtjesning vid åsynen al bars sköna adertonöriga,!F
slifvande farmor. Han, sjelf en snart fyrtioåriglar
nan, kan ej låta bli att smeka det täcka barnet — ih:
(armodren, hvarigenom hans närvaro upptäckes, ochih
ben går miste om kunskapen, hvart den ifrågava-v
rande räddanda kantrsäfverlitelsen tar vägen, Man !R
mn AP RR r-m—— a mm mMHuHpkK IA Kl NV I I OR
- - -— -
enmnm a GÖ per
RR 5
- — MS e