sami de lägre graderna aåro, 1 jemtöreise ull ler nadspriser, äfvensom sjelfva soldaten, vida bättre aflönade än hos oss. Detta oaktadt bör, enligt hvad vi redan förut visat, Danska landtarmeen i fredstid komma att jemförelsevis kosta mindre än vår och ändeck i krigstid lemna större säkerhet för en väl öfvrad och tjensibar stam, samt en tillräcklig förstärkning. . LITTERATUR. TYSKLAND. Skildringar och omdömen från en resa 1840—1841, af J. W. SNELLMAN, Författaren to3 vägen öfver Köpenbamn, Kiel och Hamburg, samt derifrån vidare öfver Brehmen, Osmabäck och Mäöaster till Dässeldorff. Från detta sistnämnda ställe begaf han sig dels till lands, dels till sjös Rheinvägen uppför, besökande Köln, Bona, Koblenz, Mainz och Mannheim, med flera ryktbara ställen deromkring. Han vek nu af irpi Neckarfloden, stannande i Stuttgart och Täöbingen, och derifrån fortsättande resan in i Bayern, der han tog i serskildt åskådande Augsburg och Mänchen med dess många och mångfaldiga märkvärdigheter. Härifrån begaf författaren sig till Wien och slutligen derifrån den vanliga vägen till Berlin. Hans observalioner öfver förhållanden, institutioner, seder och lefnadssätt, skön konst m. m., på de olika orter, han besökt, vittna i allmänhet om både en nogare bekantskap med sakerna och en opartisk och upplyst blick, och han meddelar dessa iakttagelser i ett läitläst och vårdadt språk, som dessutom serdeles intager genom en viss godlynthet, hvarmed det hela är kryddadt. Hvad författaren meddelar rörande de tyska universiteternas, samt i allmänhet den tyska vetenskapens och de tyska lärdes ställningar och förhållanden, är så mycket mer att värdera, som man sällan finner någon turist taga närmare notis om dylika saker. En serskild afdelning är egnad åt en promenad genom de förnämsta tyska konstgallerierna; och författarens uppgifter synas här, som annorstädes, stödja sig på godkända auktoriteter och egen allvarsam pröfning, och för kommande resare erbjudes alltså hör en ganska god ledning för ett besök i samma den sköna konstens skatikammare. Ett bihang meddelar slutligen äfven allahanda att taga ad notam i det ieke ovigtiga ämnet Rese-ekonomi,, der förf. ingår i äfven de minsta detaljer af hvad lifvet kostar på tysk botten; upplysningar, som ofta alls icke stå att erhålla annorstädes, och för hvilka likväl hvar och en, som aldrig så litet rest omkring på kontinenten, vet alt man icke kan vara nog tacksam. Såsom prof af författarens nätta sätt att beskrifva hvad han sett och erfarit, göra vi oss ett nöje att låna några utdrag ur den innehållsrika volymen: TYSKLANDS TEATRAR. Tysklands teater torde hafva lika liten egendomlighet, som de flesta sferer i öfrigt, uti hvilka nationens andeliga lif uppenbarar sig. Englands dramatik var mönstret för den nyare tyska, och ännu ses franska dramatiska alster på Tysklands skådebanor oftare än stycken af inhemskt ursprung. Schiller gäller väl ännu för Tysklands theaterskald. Men ehuru hans entusiastiska kärlek för allt upphöjdt och ädelt i känsla och handling, hans djupa reflexion och varmt svällande språk göra hans dikter nationella och älskade, så hafva hans dramer likväl småningom flyttat från scenen till studerkammaren och sybordet. I teatertidningarna ser men beständiga klagomål öfver vederbörande direktioners underlåtenhet att gifva hans eller Shakespeares mästarstycken, men direktionerna synas känna sin pu blik och hvad som ger teaterkassan inkomster. I sjelfva Berlin såg för!. Meria Stuart efter ett års hvila gifvas för halft bus. Man får ej tillräkna detta blotta nyhetsbegäret. Dramat fordrar mera, än någon annan produkt af skön konst, något genomgående substantielt intresse, som uttalar sig i individens pathos. Konungars herrskarebegär, hjeltars eröfringslust, svärmande och religiös medeltidskärlek, allt detta anslår icke en tid, då menniskoandens frihet från all auktoritet, folkens rättigheter o. s. v. icke blott äro talesätt, utan verkande krafter för dagen, och då statslifvet alltmera sätter individens lif och dess verld af känslor i bakgrunden. Så länge dessa elementer icke verkligen trängt igenom och fått en positiv form i individens vetande och bandling, utan endast fionas såsom sträfvande, behof, och yttra sig i blott förnekelse af det gifna, bestående, kan troligen också icke en dramatisk litteratur uppstå, som skulle ega ett annat intresse än nyhetens för dagen. Så hafva äfven i Tyskland le nyaste dramer af en Raupach, Halm, prinsessan Amalia af Sacksen m. fl. icke lyckats vinna någon större popularitet, ehuru de varit mera direkt arbetade för scenens bräder, än t. ex. Schillers. Mera af den flågt, som genomgår tiden, röjes karske i Gutzkews arbeten, en man ur nyromantikernas leder. Men omständigheterna måste äfven binda honom. Nyligen har äfven en annan ur samma skola, Laube, med framgång uppträdt; men tiden har ännu icke fällt sin dom öfver deras produkter. Med den dramatiska litteraturen miste äfven den dramatiska konsten stiga eller falla. Regeln är dock i vår tid redan så gifven, att en viss grad af mästerskap nu lättare än förr måste kunna vinnas. I allmänhet lärer man likväl om Tyskarne kunna säga, att de af en roll antingen göra för mycket eiler för litet. Samma konstgjorda entusiasm, som man ofta nog hos dem träffar i allmänna lifvet, visar sig på scenen i en tillgjord och bråkande pathos. En äkta eaterhjelte, som skriker, slår och sparkar och i ognare stunder träder uppå bräderna med steg, faita, som Vore de ämnade att bära ett kyrktorn, och med en hållning, som en tamburmajors — en sådan finner man väl lättast i Tyskland. I sjelfva Wien ansåg man sig icke förhindrad att prisa ett sådant itampande uppträdande såsom god aktion, ehuru rollen var Almavivas i Figaro. Skådespelaren eller ;ängaren var en bland Berlins berömde, br Böttiber. På. sistnämnda ställe röjes dock i allmänhet mindre spår af denna ytterlighet, utan man går der weldre till den motsatta, till ett blott kallt beräkande, som, emedan det icke öfvergått till natur, !bi öjer sig i hvarje ögonblick. Det är i detta förhå!Im ande, då skådespelaren hvarken i deklamation eller fs ktion ger något att klandra, men likväl lemnar å-)h kådaren kall. som vi saot att han vär för litet af