sami de lägre graderna aåro, 1 jemtöreise ull ler
nadspriser, äfvensom sjelfva soldaten, vida bättre
aflönade än hos oss. Detta oaktadt bör, enligt hvad
vi redan förut visat, Danska landtarmeen i fredstid
komma att jemförelsevis kosta mindre än vår och
ändeck i krigstid lemna större säkerhet för en väl
öfvrad och tjensibar stam, samt en tillräcklig för-
stärkning.
. LITTERATUR.
TYSKLAND. Skildringar och omdömen från en
resa 1840—1841, af J. W. SNELLMAN,
Författaren to3 vägen öfver Köpenbamn, Kiel
och Hamburg, samt derifrån vidare öfver Breh-
men, Osmabäck och Mäöaster till Dässeldorff.
Från detta sistnämnda ställe begaf han sig dels
till lands, dels till sjös Rheinvägen uppför, be-
sökande Köln, Bona, Koblenz, Mainz och Mann-
heim, med flera ryktbara ställen deromkring.
Han vek nu af irpi Neckarfloden, stannande i
Stuttgart och Täöbingen, och derifrån fortsättan-
de resan in i Bayern, der han tog i serskildt
åskådande Augsburg och Mänchen med dess mån-
ga och mångfaldiga märkvärdigheter. Härifrån
begaf författaren sig till Wien och slutligen der-
ifrån den vanliga vägen till Berlin. Hans ob-
servalioner öfver förhållanden, institutioner, se-
der och lefnadssätt, skön konst m. m., på de
olika orter, han besökt, vittna i allmänhet om
både en nogare bekantskap med sakerna och en
opartisk och upplyst blick, och han meddelar
dessa iakttagelser i ett läitläst och vårdadt språk,
som dessutom serdeles intager genom en viss
godlynthet, hvarmed det hela är kryddadt. Hvad
författaren meddelar rörande de tyska universi-
teternas, samt i allmänhet den tyska vetenska-
pens och de tyska lärdes ställningar och förhål-
landen, är så mycket mer att värdera, som man
sällan finner någon turist taga närmare notis om
dylika saker. En serskild afdelning är egnad åt
en promenad genom de förnämsta tyska konst-
gallerierna; och författarens uppgifter synas här,
som annorstädes, stödja sig på godkända aukto-
riteter och egen allvarsam pröfning, och för kom-
mande resare erbjudes alltså hör en ganska god
ledning för ett besök i samma den sköna kon-
stens skatikammare. Ett bihang meddelar slut-
ligen äfven allahanda att taga ad notam i det
ieke ovigtiga ämnet Rese-ekonomi,, der förf.
ingår i äfven de minsta detaljer af hvad lifvet
kostar på tysk botten; upplysningar, som ofta
alls icke stå att erhålla annorstädes, och för hvil-
ka likväl hvar och en, som aldrig så litet rest
omkring på kontinenten, vet alt man icke kan
vara nog tacksam. Såsom prof af författarens
nätta sätt att beskrifva hvad han sett och erfa-
rit, göra vi oss ett nöje att låna några utdrag
ur den innehållsrika volymen:
TYSKLANDS TEATRAR.
Tysklands teater torde hafva lika liten egendom-
lighet, som de flesta sferer i öfrigt, uti hvilka na-
tionens andeliga lif uppenbarar sig. Englands dra-
matik var mönstret för den nyare tyska, och ännu
ses franska dramatiska alster på Tysklands skå-
debanor oftare än stycken af inhemskt ursprung.
Schiller gäller väl ännu för Tysklands theaterskald.
Men ehuru hans entusiastiska kärlek för allt upp-
höjdt och ädelt i känsla och handling, hans djupa
reflexion och varmt svällande språk göra hans dik-
ter nationella och älskade, så hafva hans dramer
likväl småningom flyttat från scenen till studerkam-
maren och sybordet. I teatertidningarna ser men
beständiga klagomål öfver vederbörande direktioners
underlåtenhet att gifva hans eller Shakespeares mä-
starstycken, men direktionerna synas känna sin pu
blik och hvad som ger teaterkassan inkomster. I
sjelfva Berlin såg för!. Meria Stuart efter ett års
hvila gifvas för halft bus. Man får ej tillräkna detta
blotta nyhetsbegäret. Dramat fordrar mera, än nå-
gon annan produkt af skön konst, något genomgå-
ende substantielt intresse, som uttalar sig i indivi-
dens pathos. Konungars herrskarebegär, hjeltars
eröfringslust, svärmande och religiös medeltidskär-
lek, allt detta anslår icke en tid, då menniskoan-
dens frihet från all auktoritet, folkens rättigheter o.
s. v. icke blott äro talesätt, utan verkande krafter
för dagen, och då statslifvet alltmera sätter indivi-
dens lif och dess verld af känslor i bakgrunden.
Så länge dessa elementer icke verkligen trängt ige-
nom och fått en positiv form i individens vetande
och bandling, utan endast fionas såsom sträfvande,
behof, och yttra sig i blott förnekelse af det gifna,
bestående, kan troligen också icke en dramatisk
litteratur uppstå, som skulle ega ett annat intresse
än nyhetens för dagen. Så hafva äfven i Tyskland
le nyaste dramer af en Raupach, Halm, prinsessan
Amalia af Sacksen m. fl. icke lyckats vinna någon
större popularitet, ehuru de varit mera direkt arbe-
tade för scenens bräder, än t. ex. Schillers. Mera
af den flågt, som genomgår tiden, röjes karske i
Gutzkews arbeten, en man ur nyromantikernas le-
der. Men omständigheterna måste äfven binda ho-
nom. Nyligen har äfven en annan ur samma skola,
Laube, med framgång uppträdt; men tiden har ännu
icke fällt sin dom öfver deras produkter.
Med den dramatiska litteraturen miste äfven den
dramatiska konsten stiga eller falla. Regeln är dock
i vår tid redan så gifven, att en viss grad af mä-
sterskap nu lättare än förr måste kunna vinnas. I
allmänhet lärer man likväl om Tyskarne kunna säga,
att de af en roll antingen göra för mycket eiler för
litet. Samma konstgjorda entusiasm, som man ofta
nog hos dem träffar i allmänna lifvet, visar sig på
scenen i en tillgjord och bråkande pathos. En äkta
eaterhjelte, som skriker, slår och sparkar och i
ognare stunder träder uppå bräderna med steg, fa-
ita, som Vore de ämnade att bära ett kyrktorn, och
med en hållning, som en tamburmajors — en sådan
finner man väl lättast i Tyskland. I sjelfva Wien
ansåg man sig icke förhindrad att prisa ett sådant
itampande uppträdande såsom god aktion, ehuru rol-
len var Almavivas i Figaro. Skådespelaren eller
;ängaren var en bland Berlins berömde, br Bötti-
ber. På. sistnämnda ställe röjes dock i allmänhet
mindre spår af denna ytterlighet, utan man går der
weldre till den motsatta, till ett blott kallt beräk-
ande, som, emedan det icke öfvergått till natur, !bi
öjer sig i hvarje ögonblick. Det är i detta förhå!- Im
ande, då skådespelaren hvarken i deklamation eller fs
ktion ger något att klandra, men likväl lemnar å-)h
kådaren kall. som vi saot att han vär för litet af
-