ee —————— rr evou— lyeksbådande moln på sin framtids himmel och var derföre ganska belåten med oron och fruktan hos sin älskling, hvars ögon sprutade eld och lågor, utan att han dock vågade beklaga sig. Slutligen började Christina härma honom, gående liksom han af och an på golfvet, men i motsatt riktning, så att de alltid möttes. Hennes löjliga gester retade honom slutligen nästan till vrede. Ung och ännu icke van att beherrska sina passioner, men fruktande att såra Christina, nöjde han sig med att rasa mot sig sjelf, då han icke fann något annat medel att ge sina känslor luft. Ja, jag var i sanniag ena narr och jag förtjenar mitt ödel, utropade han. Huru kunde jag vara nog svag, att låta dåra mig af en så ursinnig passion?... den har räckt länge nog, nu vill jag sluta. Jag vill icke betala min skuld till din goda fader, derigenom, att jag frånröf var honom hans enda dotter. Nej, nu är de! slut .:. Lef väl Christmal jag går till milt regimente. Uti slagtningens hvimmel skall väl på gon välgörande kula finna vägen till mitt krossade hjerta... och då skall du med vemod tänka på din förlorade vän och fålla en tår til) hans minne.n Han tystnade. Christina var bestört och tårar strömmade ur hennes sköna ögon, ty den man, som hon så inneriigt älskade och valt till sin ledare genom lifvet, låg nu vid hennes fötter, bedjande om förlåtelse, då det likväl var han som hade aft förlåta. Adolphs krigiska beslut bortsmälte svrt vid lågan af hennes tröstande ömhet, och lyckligare och mer intagna af kärlek än förr skiljdes de älskande från hvarandra. (Forts. följer.)