ee —————— rr evou—
lyeksbådande moln på sin framtids himmel och
var derföre ganska belåten med oron och fruk-
tan hos sin älskling, hvars ögon sprutade eld och
lågor, utan att han dock vågade beklaga sig.
Slutligen började Christina härma honom, gåen-
de liksom han af och an på golfvet, men i mot-
satt riktning, så att de alltid möttes. Hennes
löjliga gester retade honom slutligen nästan till
vrede. Ung och ännu icke van att beherrska
sina passioner, men fruktande att såra Christina,
nöjde han sig med att rasa mot sig sjelf, då han
icke fann något annat medel att ge sina känslor luft.
Ja, jag var i sanniag ena narr och jag förtje-
nar mitt ödel, utropade han. Huru kunde jag
vara nog svag, att låta dåra mig af en så ur-
sinnig passion?... den har räckt länge nog, nu
vill jag sluta. Jag vill icke betala min skuld
till din goda fader, derigenom, att jag frånröf
var honom hans enda dotter. Nej, nu är de!
slut .:. Lef väl Christmal jag går till milt re-
gimente. Uti slagtningens hvimmel skall väl på
gon välgörande kula finna vägen till mitt kros-
sade hjerta... och då skall du med vemod tän-
ka på din förlorade vän och fålla en tår til)
hans minne.n
Han tystnade. Christina var bestört och tå-
rar strömmade ur hennes sköna ögon, ty den
man, som hon så inneriigt älskade och valt till
sin ledare genom lifvet, låg nu vid hennes föt-
ter, bedjande om förlåtelse, då det likväl var
han som hade aft förlåta. Adolphs krigiska be-
slut bortsmälte svrt vid lågan af hennes trö-
stande ömhet, och lyckligare och mer intagna
af kärlek än förr skiljdes de älskande från hvar-
andra. (Forts. följer.)