Apropos, Cbristina, jag har ännu att tala med dig om en annan sak, — sade grefien, liksom erinrande sig något, som han fruktat att glömma. — Jag har att tala med dig om en ganska allvarsam angeligechet. Jag väntar i afton en officer, som kommer att supera med oss. Du bör emottaga honom väl och bemöta honom med all möjlig aktning, ja, Med vördnad, ty det är den mar, som din far bestämt till din blfvande make. Nej, aldrig! aldrig! utropade Christina. och skyndade efter fadren, som hastigt lemnade rummet. — Adolph — eller ingen! vid ära och salighet, om jag än skall dö som flickal IL. Måtte kärlekens genius höra din bön, hulda Christinal — sade Ado!ph von Herse, framtittande undan det vida sidendraperi, bakom hvilket han under sednare deten af samtalet hållit sig dold, då hans ankomst icke blef bemärkt af de begge talande. Man är lycklig, som lyssnare och part, då man får höra dig som advokai försvara en så förtviflad sak, som imin. ;Huru? förtviflad? — Åb, processen skall Jikvisst bli vunnen. Min fars vrede är likt et! sommarregn på gräset, den första solstråle fördrifver det. Bästa Adolph, jag ber så mycket, sucka nu icke så djupt cch sorgligt, och slå icke dina armar så der surmulet i kors öfver bröstet, ty det är alldeles icke vackert och passar på intet vis, då man talar med sin älskarinna. Nå, min Gud, rikta nu icke så mörka och allvarsamma blickar emot taket, inte kan du änd: der läsa ditt öde, utan se glad ut, det klär dit mycket bättre. Kanske vill du dansa ett slag