AFGHANERNES INRE FÖRFATTNING OCH
STYRELSE.
(Slut från Lördagsbl!.)
I fall den förolämpade icke vill taga sjelfhämnd,
så kan han anlita folkförsamlingen att döma i sa-
ken. Chbarerne, Muschirerne och Hvsitskäggen sam-
manträda då, jemte förnämste presten och åtskillige
af de dugligaste och insigtsfullaste i stammen, och
bilda en domstol. Sedan presten slutat sin bön,
börja förhandlingarne med klagandens framställning
af sin eller sina förvandters lidna oförrätt. Den an-
klagade bekänner vanligen genast hvad han brutit;
detta anses för en hederssak. Domstolen bestämmer
nu antingen efter eget godtfinnande ersättnings-
summan, eller ock uppger hon det stadgande i lag-
boken, som kan vara användbart på målet. Här-
efter öfverlemnas, enligt en gammal sed, förbrytaren
i den klagandes händer, icke för att på något sätt
skadas, utan för att på ett hjertligt sätt med honom
försonas. Om det är någon svår förbrytelse, som
blifvit begången och skall försonas, så bortgiftes
vanligen ett antal unga flickor af förbrytarens slägt
till den förolämpades eller mördades anförvandter,
dels med, dels utan hemgift. Då man vanligtvis
måste köpa sin hustru, så anses dessa brudar såsom
ett slags penningeböter. Bland de i vester boende
Afghaner försonas ett mord genom en skänk af 12
jungfrur, af hvilka 6 erhålla hemgift, men de andre
icke; förlusten af en hand, ett öra eller näsan godt-
göres med 6, och af en tand med 3 jungfrur. Hos
somliga stammar gälla qvinnorna mera, hos andra
mindre; men hos alla är ett visst pris faststäldt på
en qviana, hvilket måste betalas för henne, eller för
hvilket man kan lösa henne tillbaka. Om den dömde
sätter sig upp emot domstolens utslag, så uppdrager
denna icke sällan åt den förolämpade, att sjelf på
den brottslige utöfva vedergällningsrätten, öga för
öga, tand för tand. Känslan af otyglad sjelfständig-
het och stridslystnad är dock ännu så herrskande
hos mängden af Afghanerne, att det nästan allmänt
anses för svagt och skymfligt, att hänskiuta en sak
till domstols afgörande och erkänna dess utslag.
Liksom slafven fruktar och ärar sin herre, så
ärar och fruktar Persern sin Padischah; Aghanen
älskar och akter sin konung såsom den förste bland
de frie männen. Afghanerne hafva flere gånger gil-
vit Indien, äfven en gång Persien, oinskränkta be-
herrskare; men Afghanistan sjelf bibehöll sig ända
till medlet af förra århundradet i sitt ursprungliga,
med lokal och folk sammanvuxna regeringssätt.
En del af Afghanerne blefvo, under den grymme
Nadir Schahs regering i Persien, skattskyldige under
detta rike; men efter Nadirs mord, 1747, och de
derpå följande oroligheter, återtogo de sin sjelfstän-
dighet. Ahmed Chan, son af en af deras höfdingar,
valdes på en ster landsdag i Kandahar nysszämnde
år till konung öfver Afghanistan. Efter furstarnes
och dynastiernes i Österländerne sed antog han nu
en lysande hederstitel; han gaf sin familj benäm-
ningen Dor doran (Tidens perla), och hela hans
stam, och till och med riket, har sedan dess varit
kallade Dorani eller Durani.
Det koungsliga väldet kunde icke, oaktadt alla
försök, frigöra sig från de helsosamma band, som
folkets frihetskänsla pålade det. Ahmed Chans
makt var ganska inskränkt, och han herrskade för-
nämligast genom den kärlek, han förstod att för-
värfva af stammarne. Hans son, Timur, sökte ut-
vidga konungamakten. Hen förlade residenset från
Kandahar till Kabul, och omgaf sig med smickrande
och trälaktigt sinnade menvniskor; det hjelpte icke,
att de ädle, sjelfständige Durani-slägterne blefvo till-
bakasatta, och personer af låga tänkesätt upphöjda
till de förnämsta platserna; den i folkets seder lef-
vande fribeten var mäktig nog att motstå alla dessa
planer. Ahmeds dynastis fall och rikets sönderstyc
kande under Baruksi-stammen (4848), har i våra
dagar gifvit ny kraft åt Afghaner-folkets gamla re-
geringssätt och stammarnes sjelfständighet. Man kan
nu lätt föreställa sig, huru uppbragta Afghanerne af
alla stammar måste blifva, då MNaghten och de
otrogna, som kommo med honom, satte en eländig
furste öfver dem, och, såsom det vill synas, till och
med äggade honom till en grän lös godtycklighet i
välde öfver det fria folket. aSchudschat — så yt-
trade sig en ädel Afghan till en engelsk officer —
en menniska, som inkommit i landet derigenom, att
han höll sig fast vid edert rockskört, en sådan men-
niska införer ett hofceremoniel, sådant, som vore
han Schah Nadir sjelf! Han låter män, som äro
mycket bättre än han sjelf, stå med korslagda armar
i solen, under det han sträcker sin lekamen under
verandan. Konungen är blott den förste bland de
frie; i Dost Mohammeds Durbar sutto höfdingarne
jemte fursten.,
Hastigare än hon annars plägar, har Nemesis sam-
manskockat ett olycksdigert moln öfver deras buf-
vuden, som ville förnedra ett fritt folk till trälar.
De hafva blifvit tillintetgjorda. Hvad hafva Afgha-
nerne, hvad hafva Baruksi gjort Engelsmännen? Icke
det aldraringaste i verlden! De hafva förbundit sig
med Ryssarne,; detta är icke sannt; historien om
det engelsk-afghaniska kriget skall bevisa grundlös-
heten af denna beskyllning, till och med af sjeifva
de engelska statshandlingar, som blifvit parlamentet
förelagda. Men antagom att så vore; att Baruksi
ingått handels- och andra förbindelser med Musko-
viterne; hvem i all verlden kan väl förbjuda dem
sådant? Äro de icke sjelfständiga furstar, hvilka
kunna välja den ena alliansen eller den andra, allt efter
som de finna för godt? England har ingen oförrätt
att hämnas, utan en förbrytelse ett godtgöra, som
det begått emot Afghaner-folket. Man talar alltid
SERENA ST KN a EE RER