AFGHANERNES INRE FÖRFATTNING OCH STYRELSE. (Slut från Lördagsbl!.) I fall den förolämpade icke vill taga sjelfhämnd, så kan han anlita folkförsamlingen att döma i saken. Chbarerne, Muschirerne och Hvsitskäggen sammanträda då, jemte förnämste presten och åtskillige af de dugligaste och insigtsfullaste i stammen, och bilda en domstol. Sedan presten slutat sin bön, börja förhandlingarne med klagandens framställning af sin eller sina förvandters lidna oförrätt. Den anklagade bekänner vanligen genast hvad han brutit; detta anses för en hederssak. Domstolen bestämmer nu antingen efter eget godtfinnande ersättningssumman, eller ock uppger hon det stadgande i lagboken, som kan vara användbart på målet. Härefter öfverlemnas, enligt en gammal sed, förbrytaren i den klagandes händer, icke för att på något sätt skadas, utan för att på ett hjertligt sätt med honom försonas. Om det är någon svår förbrytelse, som blifvit begången och skall försonas, så bortgiftes vanligen ett antal unga flickor af förbrytarens slägt till den förolämpades eller mördades anförvandter, dels med, dels utan hemgift. Då man vanligtvis måste köpa sin hustru, så anses dessa brudar såsom ett slags penningeböter. Bland de i vester boende Afghaner försonas ett mord genom en skänk af 12 jungfrur, af hvilka 6 erhålla hemgift, men de andre icke; förlusten af en hand, ett öra eller näsan godtgöres med 6, och af en tand med 3 jungfrur. Hos somliga stammar gälla qvinnorna mera, hos andra mindre; men hos alla är ett visst pris faststäldt på en qviana, hvilket måste betalas för henne, eller för hvilket man kan lösa henne tillbaka. Om den dömde sätter sig upp emot domstolens utslag, så uppdrager denna icke sällan åt den förolämpade, att sjelf på den brottslige utöfva vedergällningsrätten, öga för öga, tand för tand. Känslan af otyglad sjelfständighet och stridslystnad är dock ännu så herrskande hos mängden af Afghanerne, att det nästan allmänt anses för svagt och skymfligt, att hänskiuta en sak till domstols afgörande och erkänna dess utslag. Liksom slafven fruktar och ärar sin herre, så ärar och fruktar Persern sin Padischah; Aghanen älskar och akter sin konung såsom den förste bland de frie männen. Afghanerne hafva flere gånger gilvit Indien, äfven en gång Persien, oinskränkta beherrskare; men Afghanistan sjelf bibehöll sig ända till medlet af förra århundradet i sitt ursprungliga, med lokal och folk sammanvuxna regeringssätt. En del af Afghanerne blefvo, under den grymme Nadir Schahs regering i Persien, skattskyldige under detta rike; men efter Nadirs mord, 1747, och de derpå följande oroligheter, återtogo de sin sjelfständighet. Ahmed Chan, son af en af deras höfdingar, valdes på en ster landsdag i Kandahar nysszämnde år till konung öfver Afghanistan. Efter furstarnes och dynastiernes i Österländerne sed antog han nu en lysande hederstitel; han gaf sin familj benämningen Dor doran (Tidens perla), och hela hans stam, och till och med riket, har sedan dess varit kallade Dorani eller Durani. Det koungsliga väldet kunde icke, oaktadt alla försök, frigöra sig från de helsosamma band, som folkets frihetskänsla pålade det. Ahmed Chans makt var ganska inskränkt, och han herrskade förnämligast genom den kärlek, han förstod att förvärfva af stammarne. Hans son, Timur, sökte utvidga konungamakten. Hen förlade residenset från Kandahar till Kabul, och omgaf sig med smickrande och trälaktigt sinnade menvniskor; det hjelpte icke, att de ädle, sjelfständige Durani-slägterne blefvo tillbakasatta, och personer af låga tänkesätt upphöjda till de förnämsta platserna; den i folkets seder lefvande fribeten var mäktig nog att motstå alla dessa planer. Ahmeds dynastis fall och rikets sönderstyc kande under Baruksi-stammen (4848), har i våra dagar gifvit ny kraft åt Afghaner-folkets gamla regeringssätt och stammarnes sjelfständighet. Man kan nu lätt föreställa sig, huru uppbragta Afghanerne af alla stammar måste blifva, då MNaghten och de otrogna, som kommo med honom, satte en eländig furste öfver dem, och, såsom det vill synas, till och med äggade honom till en grän lös godtycklighet i välde öfver det fria folket. aSchudschat — så yttrade sig en ädel Afghan till en engelsk officer — en menniska, som inkommit i landet derigenom, att han höll sig fast vid edert rockskört, en sådan menniska införer ett hofceremoniel, sådant, som vore han Schah Nadir sjelf! Han låter män, som äro mycket bättre än han sjelf, stå med korslagda armar i solen, under det han sträcker sin lekamen under verandan. Konungen är blott den förste bland de frie; i Dost Mohammeds Durbar sutto höfdingarne jemte fursten., Hastigare än hon annars plägar, har Nemesis sammanskockat ett olycksdigert moln öfver deras bufvuden, som ville förnedra ett fritt folk till trälar. De hafva blifvit tillintetgjorda. Hvad hafva Afghanerne, hvad hafva Baruksi gjort Engelsmännen? Icke det aldraringaste i verlden! De hafva förbundit sig med Ryssarne,; detta är icke sannt; historien om det engelsk-afghaniska kriget skall bevisa grundlösheten af denna beskyllning, till och med af sjeifva de engelska statshandlingar, som blifvit parlamentet förelagda. Men antagom att så vore; att Baruksi ingått handelsoch andra förbindelser med Muskoviterne; hvem i all verlden kan väl förbjuda dem sådant? Äro de icke sjelfständiga furstar, hvilka kunna välja den ena alliansen eller den andra, allt efter som de finna för godt? England har ingen oförrätt att hämnas, utan en förbrytelse ett godtgöra, som det begått emot Afghaner-folket. Man talar alltid SERENA ST KN a EE RER