let fortgick, ty Ophelias blickar befallte upp märksamhet, likasom hade det varit en djuj hemlighet, hon önskade nerlägga i hvar och en: hjerta. Laertes tog till ordet: LAERTES. Brinn upp min hjerna; ni salta tårar, fräter bort mina ögon. Vidhimlen! hennes vansinnighet skall med dryg ränta återbetalas, så att vigt skålen skall vidröra jorden. Du majblomma dyra flicka, ömma syster, ljufva Ophelia! Evigs makter! — År en flickas förnuft så dödligt, som en gammal mans lif? Naturen är ömtålig i hjertats verld. Kärleken, lik den ädlaste Parfym, dunstar lätt ut, och förenar sig med de ämnen, som med dem hafva frändskap. OPHELIA. De valde icke den bästa af bårar, Bortburo honom med ansigtet bart. I grafven, dit regnade många tårar, Och aldrig, nej aldrig, blir åter klart. Farväl! min dufva! LAERTFS. Vore du vid dina sinnen och uppmanade mig till hämnd, a!drig kunde det så verka. OPHELIA. Ej svepning, ej kransar och ingen duk; Godt folk, icke undren, att jag är sjuk. Ni måste ock sjunga: mörkret och mullen dit lade de honom. Detta da capo är för oss alla. Det är den orätta gårdsfogden, som stal sin herres dotter. LAERTES. Detta intet, hon talar, är mer, än alla prisskrifter.