ordnade ställning i afseende på lifvets njutninga
och behof, går i egenskap af jordränta i hans e
gendomsherres ficka, icke i hans egen såson
frukten af hans omtanka och sparsamhet. Hai
har således genom Irlands jordegare blifvit för
satt i en falsk ställning, äfven i jemförelse mer
det åbo-system, som fordom existerade öfver he
la Skottland och ännu fortfar i de nordliga län
derna. Detta sednare grundades i allmänhet p
en viss bestämd jordränta, som var lämpad efte
skördens storlek, eller med afseende på hvac
inkomst jorden i medeltal kunde erbjuda. Bon
den kunde urskilja de enkla data som lågo fram.
för honom; han kunde veta om jordstycket lem
nade hoaom nog för att föda sig och sitt hus-
håll, samt i öfverskott hvad som fordrades såsom
ränta; och om han ej fann sig dervid, sökte han
sin utkomst i ett annat yrke. Måttet för hans
utkomst blef icke förminskadt genom hans ränta
i effekter, emedan han hade ett lätt beräknadt
öfvermått af såväl de bättre som sämre preduk-
terna från sitt jordstycke, för sitt eget underhåll,
sedan han betalt den andel af desse produkter
som utgjorde räntan. Irländska torp-förpaktaren
åter måste betala penningearrende. Det vore un-
gefär lika så förnuftigt, att låta dem betala i franska
viner åt herrn och i parisertyger åt frun. Hans
jordstycke producerar hvarken guld, eller silfver,
eller Irländska bankonoter. Det är icke klokt,
att låta bonden, den okunnige mannen, på detta
sätt betala, ty oerfaren i handel blifver han ett
rof för torgvinglarne, och löper den dubbla risken
att nödgas sälja sina egna produkter samt upp-
köpa sådana, hvari hans egendomsherre, väljer
att få sin betalning. De stora kapitalegande ar-
rendatorerna må gerna välja, att med jordbruka-
reyrket förena spanmälshandlandens, och att på-
taga sig såväl den merkantila som den produk-
tiva risken eller vinsten; men äfven de slugaste
af denna klass, de stora farmers i södra Skott-
land, börja upphöra, så mycket de förmå, med
denna handelsgren af jordbruksindustrien; de gå
tillbaka till den naturliga grunden för jordar-
rende, den att betala för deras jord en andel af
hvad jorden kan framalstra, så och så mycket
spannmål per tunnland — och kasta på jorde-
garen den risk: hvilken ganska naturligt bör
drabba honom: att förvandla sin andel i den
produkt som jordarrendatorns arbete, skicklighet
och kapital frambragt, i guld eller bankosedlar.
Arrendets eller jordräntans betalning i pen-
ningar försämrar en mindre jord-förpaktares, ar-
rendators eller åbos, eller hvad man vill kalla
det, ställning på tvenne sätt. Ju mera han är
benägen att redligt uppfylla sina förbindelser,
ju armare och inskränktare måste han lef-
va. Han måste sälja alla sina bästa produk-
ter, spanmiål, smör, lin, kreatur, och sjelf lif-
nära sig och de sina med potäter och vatten,
för att kunna anskaffa penningar att betala jord-
egaren med. Detta nedsätter hans lefnadsvilkor.
Genom penningeutgiften intvingas han derjemte
på spekulationernas osäkra bana, och måste lem-
na den säkra vägen. Detta försämrar hans mo-
raliska vilkor. Fordra af honom sex tunnor råg,
hvete, eller hafre, eller sex pund smör, el-
ler lin, o. s. v. för jordstycket, som ej preduce-
rar fyra, och hans sunda förnuft, hans erfaren-
het, skall komma honom till hjelp. Han skall
ej rusa i förlust och nöd, utan heldre på annan
ort söka sin bergning. Men begär af honom 80
eller 400 Rdr för en jordlapp, som ej kan pro-
ducera för hälften, och han förtror sig till lyc-
kan, till slumpen; han hoppas på förhöjda torg-
priser, på oförutsedda biförtjenster, på Gud vet
hvad — och försatt i en falsk ställning, förtror
han sig till handelslyckan och ödets skickelse, i
stället att beslutsamt och försigtigt, genom om-
tanka och skicklighet vid jordbruket, söka att
betrygga sin framtid.
I alla dessa afseenden äro den mindre jord-
egarens och den mindre förpaktarens, eller ar-
rendatorns, eller åbons belägenhet himmelsvidt
Blika. Våra politiska ekonomer räsonera derföre
å alldeles falska grunder, då de komma till den
lutsats, att ett land, deladt mellan små jord-
gare, nödvändigt måste falla i samma försäm-
ing, hvad folkets soeiala vilkor beträffar, som
let land der det finnes en med öfverdrifna ar-
enden eller jordräntor betungad jordbrukare-
lass.
De utgå samtligen, i sina spekulationer, ifrån ett
alskt axiom. De antaga att vissheten om lifsuppe-
välle: föda, bränsle, kläder och boning, allt inbe-
ripet under denna benämning: är det första och
törsta goda i individens och samhällets vilkor; och
le antaga såsom ett axiom, att de delar af sam-
lällskroppen, de individer eller klasser, hvilka äro
ysselsatta med frambringandet af menniskornas
janliga behofs-artiklar, — det vill säga, för att göra
aken tydligare, t. ex. smeder, skräddare, skomakare,
Ah alla avnlee kblansan hvilla nentlti nana avrntil ta. AL
fe — Ac PÅ kl. KR KKR
dd fr — — pu KV rr a ODD AA KK
cd