ordnade ställning i afseende på lifvets njutninga och behof, går i egenskap af jordränta i hans e gendomsherres ficka, icke i hans egen såson frukten af hans omtanka och sparsamhet. Hai har således genom Irlands jordegare blifvit för satt i en falsk ställning, äfven i jemförelse mer det åbo-system, som fordom existerade öfver he la Skottland och ännu fortfar i de nordliga län derna. Detta sednare grundades i allmänhet p en viss bestämd jordränta, som var lämpad efte skördens storlek, eller med afseende på hvac inkomst jorden i medeltal kunde erbjuda. Bon den kunde urskilja de enkla data som lågo fram. för honom; han kunde veta om jordstycket lem nade hoaom nog för att föda sig och sitt hushåll, samt i öfverskott hvad som fordrades såsom ränta; och om han ej fann sig dervid, sökte han sin utkomst i ett annat yrke. Måttet för hans utkomst blef icke förminskadt genom hans ränta i effekter, emedan han hade ett lätt beräknadt öfvermått af såväl de bättre som sämre predukterna från sitt jordstycke, för sitt eget underhåll, sedan han betalt den andel af desse produkter som utgjorde räntan. Irländska torp-förpaktaren åter måste betala penningearrende. Det vore ungefär lika så förnuftigt, att låta dem betala i franska viner åt herrn och i parisertyger åt frun. Hans jordstycke producerar hvarken guld, eller silfver, eller Irländska bankonoter. Det är icke klokt, att låta bonden, den okunnige mannen, på detta sätt betala, ty oerfaren i handel blifver han ett rof för torgvinglarne, och löper den dubbla risken att nödgas sälja sina egna produkter samt uppköpa sådana, hvari hans egendomsherre, väljer att få sin betalning. De stora kapitalegande arrendatorerna må gerna välja, att med jordbrukareyrket förena spanmälshandlandens, och att påtaga sig såväl den merkantila som den produktiva risken eller vinsten; men äfven de slugaste af denna klass, de stora farmers i södra Skottland, börja upphöra, så mycket de förmå, med denna handelsgren af jordbruksindustrien; de gå tillbaka till den naturliga grunden för jordarrende, den att betala för deras jord en andel af hvad jorden kan framalstra, så och så mycket spannmål per tunnland — och kasta på jordegaren den risk: hvilken ganska naturligt bör drabba honom: att förvandla sin andel i den produkt som jordarrendatorns arbete, skicklighet och kapital frambragt, i guld eller bankosedlar. Arrendets eller jordräntans betalning i penningar försämrar en mindre jord-förpaktares, arrendators eller åbos, eller hvad man vill kalla det, ställning på tvenne sätt. Ju mera han är benägen att redligt uppfylla sina förbindelser, ju armare och inskränktare måste han lefva. Han måste sälja alla sina bästa produkter, spanmiål, smör, lin, kreatur, och sjelf lifnära sig och de sina med potäter och vatten, för att kunna anskaffa penningar att betala jordegaren med. Detta nedsätter hans lefnadsvilkor. Genom penningeutgiften intvingas han derjemte på spekulationernas osäkra bana, och måste lemna den säkra vägen. Detta försämrar hans moraliska vilkor. Fordra af honom sex tunnor råg, hvete, eller hafre, eller sex pund smör, eller lin, o. s. v. för jordstycket, som ej preducerar fyra, och hans sunda förnuft, hans erfarenhet, skall komma honom till hjelp. Han skall ej rusa i förlust och nöd, utan heldre på annan ort söka sin bergning. Men begär af honom 80 eller 400 Rdr för en jordlapp, som ej kan producera för hälften, och han förtror sig till lyckan, till slumpen; han hoppas på förhöjda torgpriser, på oförutsedda biförtjenster, på Gud vet hvad — och försatt i en falsk ställning, förtror han sig till handelslyckan och ödets skickelse, i stället att beslutsamt och försigtigt, genom omtanka och skicklighet vid jordbruket, söka att betrygga sin framtid. I alla dessa afseenden äro den mindre jordegarens och den mindre förpaktarens, eller arrendatorns, eller åbons belägenhet himmelsvidt Blika. Våra politiska ekonomer räsonera derföre å alldeles falska grunder, då de komma till den lutsats, att ett land, deladt mellan små jordgare, nödvändigt måste falla i samma försäming, hvad folkets soeiala vilkor beträffar, som let land der det finnes en med öfverdrifna arenden eller jordräntor betungad jordbrukarelass. De utgå samtligen, i sina spekulationer, ifrån ett alskt axiom. De antaga att vissheten om lifsuppevälle: föda, bränsle, kläder och boning, allt inberipet under denna benämning: är det första och törsta goda i individens och samhällets vilkor; och le antaga såsom ett axiom, att de delar af samlällskroppen, de individer eller klasser, hvilka äro ysselsatta med frambringandet af menniskornas janliga behofs-artiklar, — det vill säga, för att göra aken tydligare, t. ex. smeder, skräddare, skomakare, Ah alla avnlee kblansan hvilla nentlti nana avrntil ta. AL fe — Ac PÅ kl. KR KKR dd fr — — pu KV rr a ODD AA KK cd