na med stjeradiademet, under det att en damn sande måinstråle smekte jordens barm. MHänvföre af fantasiens engel flög den vackra betrakterskan själ på drömmens vingar, icke anande — at verklighetens ishand snart skulle slita henne wu diktens famn. Hastigt sprang en sträng på harpan. Den unga qvianan ryste till och uppgaf et ångestskri. Det var ett förtviflans missljud, som hotade att spränga själens instrument. Båfvande lade hon derefter sia hand på pannan och utro pade: Eldsvåda i hjernav, under det att kär leken sjunger bröllopssånger i mitt bjerta, 0 mitt stackars utmattade hufvud! Hvarföre tap pade du så snart din grönskande myrtenkronalb Ena djup, högtidig suck åtföjde detta utbrott 2 sinnesför virring. I detsamma inträdde en fjortonårig flicka rummet, ditkallad af ropet. Den vansinniga gick emot den inkommande tog småleende henuves hand, förde den lilla tjenstellickan till fönstret, pekade på månen och frå. ade: Är han ej lik honom, Elisabeth, fastär något blekare, något mera trånsjuk? Det är har lifslefvande, fast litet förändrad. Men saken är att han deruppe gift sig med morgonstjernan och deraf kommer blekbetea, och från sin hö ga bonieg är han mäktig att skåda allt eländ som timar härnere, och deraf kommer trånsju kan. De sista order uttalades med högtidlig allvar. Ått ni så beständigt skall oroa er, miss, i ingenting och aldrig hafva nattron, svarade flickan Oroa mig åt ingenting — ja, du bar rätt, in tet är intet, äfven om det skulle innehålla allt