na med stjeradiademet, under det att en damn
sande måinstråle smekte jordens barm. MHänvföre
af fantasiens engel flög den vackra betrakterskan
själ på drömmens vingar, icke anande — at
verklighetens ishand snart skulle slita henne wu
diktens famn.
Hastigt sprang en sträng på harpan.
Den unga qvianan ryste till och uppgaf et
ångestskri. Det var ett förtviflans missljud, som
hotade att spränga själens instrument. Båfvande
lade hon derefter sia hand på pannan och utro
pade: Eldsvåda i hjernav, under det att kär
leken sjunger bröllopssånger i mitt bjerta, 0
mitt stackars utmattade hufvud! Hvarföre tap
pade du så snart din grönskande myrtenkronalb
Ena djup, högtidig suck åtföjde detta utbrott 2
sinnesför virring.
I detsamma inträdde en fjortonårig flicka
rummet, ditkallad af ropet.
Den vansinniga gick emot den inkommande
tog småleende henuves hand, förde den lilla tjen-
stellickan till fönstret, pekade på månen och frå.
ade: Är han ej lik honom, Elisabeth, fastär
något blekare, något mera trånsjuk? Det är har
lifslefvande, fast litet förändrad. Men saken är
att han deruppe gift sig med morgonstjernan
och deraf kommer blekbetea, och från sin hö
ga bonieg är han mäktig att skåda allt eländ
som timar härnere, och deraf kommer trånsju
kan. De sista order uttalades med högtidlig
allvar.
Ått ni så beständigt skall oroa er, miss, i
ingenting och aldrig hafva nattron, svarade flickan
Oroa mig åt ingenting — ja, du bar rätt, in
tet är intet, äfven om det skulle innehålla allt