fälle att beundra och applådera hans talang.
FÖRTROLIGA RADER
TILL EN KONSTYVÄN I LAPPLAND.
Jag bar för lingesedan på vanlig väg tillskic
kat er tredje vch sista delen af Gabridele Mi
manso, och om ni icke redan fått den i band
om, kan det icke fela att den ju med det aldr:
första skall vara framme. Det har hörts mång;
delade tankar om fortsättningen, i andra oc!
serdeles tredje delen, af denna roman, hvars för
sta blad emottogos med så allmänt och mnästar
entusiastiskt bifail. Man bar velat finna att för
fattaren icke fullkomligt hållit hvad han lofvat
då han mot slutet af berättelsen fördjupat s;
för mycket 2 enskildheter, för att ens längr
kunna hafva i sigte de större och allmännare
motiver, dem han lagt till grund för sin romar
i dess första scener och karaktersskildringar. Mer
man måste dervid billigtvis taga i betraktande
att ena författare, som ger sig ut för att skrifva
en roman, icke precist kan anses skyldig ut-
veckla en fullständig tafla af sociala och politi
ska förhållanden, — hur förtjenta af en historie-
målares pensel de än för öfrigt må varal — en-
dast derför att han funnit lämpligt att en gång
välja några sådana sociala momenter till botten
och bakgrund för sin romantiska komposition.
Skulle något vara att mot ifrågavarande roman
invända i fråga om dess hela genre och inne-
håll, så vore det derföre mindre att författaren
gifvit oss för litet på slutet, än att han kanske
gifvit oss för mycket i början, att han spelat
upp i en alltför episk ton, då han väl visste
med sig sjelf att han ämnade sluta helt idyllisk:
och romaneskt. Imedlertid, oaktadt den något
förändrade kulör, som dat hela måvara verkli-
gen antager under fortgången af Gabrieles och
hennes båda älskares äfventyr, och oaktadt den
tredje delen, strängare mnagelfaret, förråder en
viss forcerad utsträckning, bar författaren för-
stått att till sista sidan underhålla uppnmärk-
samheten genom den fantasirikedom, hvarmed har
alltid slösar i deta!jerna, och den pikanta och
lefvande form han gifver äfven åt det mest epi-
sodiska, så att man omöjligen kan förbigå någo!
deraf. Det vissa är således, att, om ni också icke
isista hälften af arbetet blir underkunnigare om
de parisiska suvrierernas eller republikanernas
ställning, än ni redan var det i förra hälften,
skall ni likväl med intresse läsa äfven denna si-
sta del igenom och finna er intagen af det verk-
ligen poetiska sceneri, som slutar dersamma.
Gabrigle Mimanso, är icke väl fullfärdig,
förrän Töraros-boks-författaren redan lemnar oss
första delen af en ny roman, kallad Tre fruar
i Småland.s Förmedligen är den ämnad att ut-
göra trenne volymer, äfven denna, och det skulle
derför kanske synas något för bittida att på för-
hand yttra ett omdöme om dess allmänna rikt-
ning och gång. Författaren, sem sednast lem-
nade oss bland Abd-el-Kaders landsmän under
Afrikas palmer, förflyttar oss bär till de heder-
liga småländska backarna, som vi alla känna så
bjertans väl och der vi äro så hemmastadda
bland de mörka tallskogarna. Historien tyckes
komma att hvälfva sig kring en sutmärkt skurk
vid namn Zeyton, som från England, der han
sett sin far i galgen, kommit öfver till Sverige,
gifvit sig ut för grefve, på fint vis bedragit gud
och hela verlden, men omsider råkar i klam-
man genom en tilltagsen informators bardusa
sätt att gå tillväga. En ung prestson och en
äkta småländsk bondpojke utgöra ett par ypper-
liga bipersoennager, och informatorns patron, kap-
ten Mekeroth, är visserligen icke heller den
minst kostbara eller den minst skickligt teck-
nade figuren. Hvad de trenne fruarnan betråf-
far, så vet jag verkligen icke i denna stund hvil-
ka de egentligen månde vara, om icke kapten-
skan är den ena, Zeytons olyckliga maka den
andra och en viss hofmarskalkinna Abelkrona,
med hvilken man först på sista sidorna har den
äran att göra bekantskap, den tredje. Men detta
med mera skall i den våntade fortsättningen nöj-
samt uppenbara sig.
Jag har häromdagen sett i en Leipzigertidning
anmäld en öfversättning på tyska utaf första de-
larna af ;Morianens. De goda tyskarna hafva
dervid gjort författaren till ingenting mindre än
Freiherr von Crusenstolpe!,
Om Hugenotternas, — eller, som man bör
pjesen kallas i staden, Hollentollernaso, — upp-
sättning nå vir nan car ja Mir UrpPctår dsatt att