fälle att beundra och applådera hans talang. FÖRTROLIGA RADER TILL EN KONSTYVÄN I LAPPLAND. Jag bar för lingesedan på vanlig väg tillskic kat er tredje vch sista delen af Gabridele Mi manso, och om ni icke redan fått den i band om, kan det icke fela att den ju med det aldr: första skall vara framme. Det har hörts mång; delade tankar om fortsättningen, i andra oc! serdeles tredje delen, af denna roman, hvars för sta blad emottogos med så allmänt och mnästar entusiastiskt bifail. Man bar velat finna att för fattaren icke fullkomligt hållit hvad han lofvat då han mot slutet af berättelsen fördjupat s; för mycket 2 enskildheter, för att ens längr kunna hafva i sigte de större och allmännare motiver, dem han lagt till grund för sin romar i dess första scener och karaktersskildringar. Mer man måste dervid billigtvis taga i betraktande att ena författare, som ger sig ut för att skrifva en roman, icke precist kan anses skyldig utveckla en fullständig tafla af sociala och politi ska förhållanden, — hur förtjenta af en historiemålares pensel de än för öfrigt må varal — endast derför att han funnit lämpligt att en gång välja några sådana sociala momenter till botten och bakgrund för sin romantiska komposition. Skulle något vara att mot ifrågavarande roman invända i fråga om dess hela genre och innehåll, så vore det derföre mindre att författaren gifvit oss för litet på slutet, än att han kanske gifvit oss för mycket i början, att han spelat upp i en alltför episk ton, då han väl visste med sig sjelf att han ämnade sluta helt idyllisk: och romaneskt. Imedlertid, oaktadt den något förändrade kulör, som dat hela måvara verkligen antager under fortgången af Gabrieles och hennes båda älskares äfventyr, och oaktadt den tredje delen, strängare mnagelfaret, förråder en viss forcerad utsträckning, bar författaren förstått att till sista sidan underhålla uppnmärksamheten genom den fantasirikedom, hvarmed har alltid slösar i deta!jerna, och den pikanta och lefvande form han gifver äfven åt det mest episodiska, så att man omöjligen kan förbigå någo! deraf. Det vissa är således, att, om ni också icke isista hälften af arbetet blir underkunnigare om de parisiska suvrierernas eller republikanernas ställning, än ni redan var det i förra hälften, skall ni likväl med intresse läsa äfven denna sista del igenom och finna er intagen af det verkligen poetiska sceneri, som slutar dersamma. Gabrigle Mimanso, är icke väl fullfärdig, förrän Töraros-boks-författaren redan lemnar oss första delen af en ny roman, kallad Tre fruar i Småland.s Förmedligen är den ämnad att utgöra trenne volymer, äfven denna, och det skulle derför kanske synas något för bittida att på förhand yttra ett omdöme om dess allmänna riktning och gång. Författaren, sem sednast lemnade oss bland Abd-el-Kaders landsmän under Afrikas palmer, förflyttar oss bär till de hederliga småländska backarna, som vi alla känna så bjertans väl och der vi äro så hemmastadda bland de mörka tallskogarna. Historien tyckes komma att hvälfva sig kring en sutmärkt skurk vid namn Zeyton, som från England, der han sett sin far i galgen, kommit öfver till Sverige, gifvit sig ut för grefve, på fint vis bedragit gud och hela verlden, men omsider råkar i klamman genom en tilltagsen informators bardusa sätt att gå tillväga. En ung prestson och en äkta småländsk bondpojke utgöra ett par ypperliga bipersoennager, och informatorns patron, kapten Mekeroth, är visserligen icke heller den minst kostbara eller den minst skickligt tecknade figuren. Hvad de trenne fruarnan betråffar, så vet jag verkligen icke i denna stund hvilka de egentligen månde vara, om icke kaptenskan är den ena, Zeytons olyckliga maka den andra och en viss hofmarskalkinna Abelkrona, med hvilken man först på sista sidorna har den äran att göra bekantskap, den tredje. Men detta med mera skall i den våntade fortsättningen nöjsamt uppenbara sig. Jag har häromdagen sett i en Leipzigertidning anmäld en öfversättning på tyska utaf första delarna af ;Morianens. De goda tyskarna hafva dervid gjort författaren till ingenting mindre än Freiherr von Crusenstolpe!, Om Hugenotternas, — eller, som man bör pjesen kallas i staden, Hollentollernaso, — uppsättning nå vir nan car ja Mir UrpPctår dsatt att