ut, att du kanske sjelf säger mig sanningen, om jag ber dig: jag skall ej taga det så noga med dix, om du är uppriktig, ty det händer den bäste, att han någon gång felar. Anders: Ja så, nu skall jag också säga huru det gick till: jag hade varit till skogs, och när jag kom till H—rs gästgifvaregård, våt och frusen, såg jag några andra vägfarande sitta och äta frukost och taga sig en sup till maten; då kom begärelsen på mig och det sade jag dem; men jag sade dem också, att jag försvurit bränvin; då var der en som hade ärter i en säck, han tog och gaf mig en näfve ärter och rådde mig att lägga ärter i bränvinsglaset, för så brukade de i andra nykterbetsföreningar, sade han, eller brukade de att taga bränvin med sked, likasom soppa, esiler lägga bröd i bränvin likasom i fett, och ban försäkrade mig a! det blef ärtsoppa, när jag slog ärter och bränvin tillsammans, och att jag då icke hade synd af det. Ordföranden: Trodde du hvad den karlen sade dig? Anders: Ja, det trodde jag och det tror jag ännu; van var icke dum.den som lärde mig sådant, men ärterna låt jag ligaa på bottnen, der f—n ligger, och han skall väl hafva något att lefva på han också. Mrdöranden: ÅArrar du göra så oftare? Anders: Ja, det smakar just bra, om vördige fadren ville försöka, skulle ban nog få förnimmat:.i tysthet och när ingen ser det, gör väl vördige fadren det som är värre än detta; må tro, jag vet nog huru det går vill ibland köpstadfolk stundom. Ordföranden: Hvad menar du med detta? Pekar du på mig eller på min far eller htem pekar du på? Anders: Jag pekar på ingen, för jag har ju näfvarne in i hatten, men jag tänker hvad jag vill, och biller icke alla för ärliga, fastän de kunna tala och predika och visa sig oskyldiga som lam. Ordföranden: Du har ondt i sinnet, du bar djefvulen i dig, det märker jag. Anders: Det kan väl vara, och det hafva nästan alla här, sea vörd. fadren kom bit, efter som det böres både först och sist; innan vördig fadren kom hit, hörde vi nästan aldrig af honom och då voro vi rädda för honom, men nu bryr sig ingen om honom, och han har ju icke farit af med någon på alla dessa åren, huru mycket här talas om att han grasserar i fiaskor och glas. Ordföranden: Det bevisar att här är nykterhet. Anders: Ha-ha-ha! det veta vi nog begge tvä, och det kan gerna få Aeta så för mig; men det är nästan icke värdt ati slå på den strängen, för det är intet annat än att skratta åt; nej, bränvin till måttlighet, men aldrig mera, och ärlighet i grunden-det vore bäst för oss ållssamman. Ordföranden: Jag vill icke Köra på dig längre, utan stryka dig ur vår bok. Anders: Det kan vördige fadren gerna göra, ty jag har aldrig bedt vördige fadren sätta mitt namn der. Carl käf: Jag får anmäla, att mitt Uf varit i fara för någrå dagar sedan. Ordföranden: Huru så? Då har väl du Anders varit frammöe iged. Anders: Nej — bah har väl velat slagia lam då. Ordföranden: Huru hänger detta tillsammans? Carl Räf: Jo, jag gick för bårdt på några, som jag ville hafva ia i sykterhetsföreningen, och sade dem sin dom, öch så togo de till käpparne. Anders: Det gick för fort; de skulle ha dömt dig först och så straffat dig för din dom, om domen var galen. Carl Räf: De hade ingen rätt att döma innan de hörde till föreningen: men vi som höra dit, vi ensemme hafva makten at! döma, ty det finnes inga andra än nöt utom föreningen. Anders: Ja, så finnes det väl så mycket flera räfvar inom föreningen. Ordföranden: Måste du springa undan för dem, Carl? Carl: Ja, jag hade intet annat att göra. Oräföranden: Sade du dem icke att du skulle anmäla förhållandet för mig? Carl: Jo, men då blefvo de ännu argare, och jag skall säga som det är, att i förargelsen fyller sig folket mera nu än förr. Det bar väl aldrig händt förr än I år, afl Länsmannen fått stämma både dränjar och pigor i en hel by till tinget för dans och supande; cch det var så väl tilistäldt, att intet kunde bevisas; vi få akta oss att gå så bröstgänges på folket; ja, slugast göre vi, om vi så småningom låta det gå tillbaka till det gamla. Per (Spionen): Jag får också anmäla, att jag varit illa utsait. Ordöranden: Hvad nu då? Per: Jag hade hört af piaan, att de hos Per Matson bråkade gå i kammerset (kammaren) och supa, innan de satte sig till bords; detta ville jag hafva besked på och hade ställt mig på lur på ett stälie, så att jag kunde se genom fönstret om det var sant, men de blefvo mig genast varse då de kommo in i kammerset, och så ställde de till att jag fick en hel batja :vatten på mig, och måste som en våt bund länka hem igen, under de ras begabbelse; det skall jag säga, att ingen kan taga reda på öfverträdelserna, och då var det lappri med hela inrättningen. Ordföranden: Carl och Per kunna stadna qvar och J andre kunnen gå eder väg., Vi hafva velat ur den satiriska boken anföra dessa profbitar, emedan vi ansett det icke vara annat än högst nyttigt, att, så mycket som möjligt, inskärpa: de vådor, hvaruti en i sig sjell förträfflig sak kan störtas, då personer, som taga dess utförande om händer, icke akta sig för medel, dem moralen måste ogilla: Om också icke det ordagrant tilidragit sig, som Hr Broome i 00 församling imaginerat, lärer det imedlertic vara Obestridligt, att ett dermed analogt charlataneri flerestädes förelupit och kastat en slöja a! föraktlighet eller dock. löjlighet öfver det eljest så aktningsvärda företaget, att söka sprida mnykterhet ibland vårt folk. Klart är, att i detta som i a!la angeligenheter, der frågan är om att verka någonting för, folket genom folket sjelf, måste saken tillvägabringas medelst öfvertygelse hos detta folk. Hvad öfvertygelse vinnes väl nu genom detta ideliga uppskritfvande afenamn på li stor? Detta antecknande må vara huru metho distiskt som helst, och huru fintligt man än derigenom kan med åberopande af de i boken in satta namnen, dels skryta öfver? ett stort anta Nykterhetsvänner,dels. för den inskrilna perso de förtjenat döden om han, utan ledare, faller i ström men? Synden förutsätter vilja och fri handling allas mig fanre hancedaran Rtvaradamunkan