ut, att du kanske sjelf säger mig sanningen, om jag
ber dig: jag skall ej taga det så noga med dix,
om du är uppriktig, ty det händer den bäste, att
han någon gång felar. Anders: Ja så, nu skall jag
också säga huru det gick till: jag hade varit till
skogs, och när jag kom till H—rs gästgifvaregård,
våt och frusen, såg jag några andra vägfarande sitta
och äta frukost och taga sig en sup till maten; då
kom begärelsen på mig och det sade jag dem; men
jag sade dem också, att jag försvurit bränvin; då
var der en som hade ärter i en säck, han tog och
gaf mig en näfve ärter och rådde mig att lägga är-
ter i bränvinsglaset, för så brukade de i andra nyk-
terbetsföreningar, sade han, eller brukade de att taga
bränvin med sked, likasom soppa, esiler lägga bröd
i bränvin likasom i fett, och ban försäkrade mig a!
det blef ärtsoppa, när jag slog ärter och bränvin
tillsammans, och att jag då icke hade synd af det.
Ordföranden: Trodde du hvad den karlen sade dig?
Anders: Ja, det trodde jag och det tror jag ännu;
van var icke dum.den som lärde mig sådant, men
ärterna låt jag ligaa på bottnen, der f—n ligger,
och han skall väl hafva något att lefva på han också.
Mrdöranden: ÅArrar du göra så oftare? Anders:
Ja, det smakar just bra, om vördige fadren ville för-
söka, skulle ban nog få förnimmat:.i tysthet och
när ingen ser det, gör väl vördige fadren det som
är värre än detta; må tro, jag vet nog huru det går
vill ibland köpstadfolk stundom. Ordföranden: Hvad
menar du med detta? Pekar du på mig eller på
min far eller htem pekar du på? Anders: Jag pe-
kar på ingen, för jag har ju näfvarne in i hatten,
men jag tänker hvad jag vill, och biller icke alla
för ärliga, fastän de kunna tala och predika och
visa sig oskyldiga som lam. Ordföranden: Du har
ondt i sinnet, du bar djefvulen i dig, det märker
jag. Anders: Det kan väl vara, och det hafva nä-
stan alla här, sea vörd. fadren kom bit, efter som
det böres både först och sist; innan vördig fadren
kom hit, hörde vi nästan aldrig af honom och då
voro vi rädda för honom, men nu bryr sig ingen
om honom, och han har ju icke farit af med någon
på alla dessa åren, huru mycket här talas om att
han grasserar i fiaskor och glas. Ordföranden: Det
bevisar att här är nykterhet. Anders: Ha-ha-ha!
det veta vi nog begge tvä, och det kan gerna få
Aeta så för mig; men det är nästan icke värdt ati
slå på den strängen, för det är intet annat än att
skratta åt; nej, bränvin till måttlighet, men aldrig
mera, och ärlighet i grunden-det vore bäst för oss
ållssamman. Ordföranden: Jag vill icke Köra på
dig längre, utan stryka dig ur vår bok. Anders:
Det kan vördige fadren gerna göra, ty jag har al-
drig bedt vördige fadren sätta mitt namn der. Carl
käf: Jag får anmäla, att mitt Uf varit i fara för nå-
grå dagar sedan. Ordföranden: Huru så? Då har
väl du Anders varit frammöe iged. Anders: Nej —
bah har väl velat slagia lam då. Ordföranden: Hu-
ru hänger detta tillsammans? Carl Räf: Jo, jag
gick för bårdt på några, som jag ville hafva ia i
sykterhetsföreningen, och sade dem sin dom, öch så
togo de till käpparne. Anders: Det gick för fort;
de skulle ha dömt dig först och så straffat dig för
din dom, om domen var galen. Carl Räf: De hade
ingen rätt att döma innan de hörde till föreningen:
men vi som höra dit, vi ensemme hafva makten at!
döma, ty det finnes inga andra än nöt utom före-
ningen. Anders: Ja, så finnes det väl så mycket
flera räfvar inom föreningen. Ordföranden: Måste
du springa undan för dem, Carl? Carl: Ja, jag ha-
de intet annat att göra. Oräföranden: Sade du dem
icke att du skulle anmäla förhållandet för mig?
Carl: Jo, men då blefvo de ännu argare, och jag
skall säga som det är, att i förargelsen fyller sig fol-
ket mera nu än förr. Det bar väl aldrig händt förr
än I år, afl Länsmannen fått stämma både drän-
jar och pigor i en hel by till tinget för dans och
supande; cch det var så väl tilistäldt, att intet
kunde bevisas; vi få akta oss att gå så bröstgänges
på folket; ja, slugast göre vi, om vi så småningom
låta det gå tillbaka till det gamla. Per (Spionen):
Jag får också anmäla, att jag varit illa utsait. - Ord-
öranden: Hvad nu då? Per: Jag hade hört af pi-
aan, att de hos Per Matson bråkade gå i kammer-
set (kammaren) och supa, innan de satte sig till
bords; detta ville jag hafva besked på och hade ställt
mig på lur på ett stälie, så att jag kunde se genom
fönstret om det var sant, men de blefvo mig genast
varse då de kommo in i kammerset, och så ställde
de till att jag fick en hel batja :vatten på mig, och
måste som en våt bund länka hem igen, under de
ras begabbelse; det skall jag säga, att ingen kan
taga reda på öfverträdelserna, och då var det lappri
med hela inrättningen. Ordföranden: Carl och Per
kunna stadna qvar och J andre kunnen gå eder väg.,
Vi hafva velat ur den satiriska boken anföra
dessa profbitar, emedan vi ansett det icke vara
annat än högst nyttigt, att, så mycket som möj-
ligt, inskärpa: de vådor, hvaruti en i sig sjell för-
träfflig sak kan störtas, då personer, som taga
dess utförande om händer, icke akta sig för me-
del, dem moralen måste ogilla: Om också icke
det ordagrant tilidragit sig, som Hr Broome i
00 församling imaginerat, lärer det imedlertic
vara Obestridligt, att ett dermed analogt charla-
taneri flerestädes förelupit och kastat en slöja a!
föraktlighet eller dock. löjlighet öfver det eljest
så aktningsvärda företaget, att söka sprida mnyk-
terhet ibland vårt folk. Klart är, att i detta
som i a!la angeligenheter, der frågan är om att
verka någonting för, folket genom folket sjelf, må-
ste saken tillvägabringas medelst öfvertygelse hos
detta folk. Hvad öfvertygelse vinnes väl nu ge-
nom detta ideliga uppskritfvande afenamn på li
stor? Detta antecknande må vara huru metho
distiskt som helst, och huru fintligt man än deri-
genom kan med åberopande af de i boken in
satta namnen, dels skryta öfver? ett stort anta
Nykterhetsvänner,- dels. för den inskrilna perso
de förtjenat döden om han, utan ledare, faller i ström
men? Synden förutsätter vilja och fri handling
allas mig fanre hancedaran Rtvarada- munkan