Guds och min väns bistånd undgått. Denne vän,
öfver hvats ungdoms-dårskap jag i fräckt öfvermod
upphäft .mig — han skulle under min mannaålder
finna mig på en sådan förvillelsens väg. Ack —
den som står, se till att han icke faller !
Jag beslöt nu, eller rättare, jag hade redan be-
slutat, att i ett kloster begrafva min ånger, min
sörg och min saknad. Men det skulle vara i det
kapucinerkloster, som var beläget nära min fordns
egendom i Champagne. Jeg ville se den lycka jag
grundlagt på bekostnad af min egen; jag ville lefva
i närheten af dem, hvilka jag dock aldrig fick nal-
kas.,
.poJag anlände dit, förtrodde mig åt priorn, blef e
mottagen med öppna armar och aflade mitt löfte,
just vid samma tid som Rosalba skänkte dig den
första sonen af ert äktenskep. Jag lefde nu i er
närhet, jag var vittne till er lycka, och åsynen deraf
helade småningom mina svidande sår. Så luttrades
långsamt min syndfulla, men tillika ångerfulla själ.
Tre och fyratio år har jag icke sett solen upp-eiler
nedgå utan att till himleh uppsända brinnandt bö-
ner för din och din makas sällhet. Pater A?tonio
kallar man mig i klostret; jag antog detta namn el-
ter den dag då jag söndertrampade porträttet.
Här tystnade: kapucinermunken.
pPorträttet ! ropade Latour djupt rörd, ehuru med
ett lätt leende. bSkall då munkdrägten förvirra dit:
förstånd och fördunkla din eftertanka, så att du tro
På det, som du i din ungdom förkastade — på troll
om ?
Förnuftet -är förmätet, tron år barnslig och de!
lede fienden -mäktig, svarade Pater Antonio. Der
ärevördige priorn, min biktfader, har i detta afse
endå lugnat mitt tvifvel. Jag tror på trolldom.
Nå, hvad hade du i det hänseendet att ångre, at
göra bot för ? frågade Latour. Rår skeppet för at
orkanen drifver det mot bränningen? Har den blin