Guds och min väns bistånd undgått. Denne vän, öfver hvats ungdoms-dårskap jag i fräckt öfvermod upphäft .mig — han skulle under min mannaålder finna mig på en sådan förvillelsens väg. Ack — den som står, se till att han icke faller ! Jag beslöt nu, eller rättare, jag hade redan beslutat, att i ett kloster begrafva min ånger, min sörg och min saknad. Men det skulle vara i det kapucinerkloster, som var beläget nära min fordns egendom i Champagne. Jeg ville se den lycka jag grundlagt på bekostnad af min egen; jag ville lefva i närheten af dem, hvilka jag dock aldrig fick nalkas., .poJag anlände dit, förtrodde mig åt priorn, blef e mottagen med öppna armar och aflade mitt löfte, just vid samma tid som Rosalba skänkte dig den första sonen af ert äktenskep. Jag lefde nu i er närhet, jag var vittne till er lycka, och åsynen deraf helade småningom mina svidande sår. Så luttrades långsamt min syndfulla, men tillika ångerfulla själ. Tre och fyratio år har jag icke sett solen upp-eiler nedgå utan att till himleh uppsända brinnandt böner för din och din makas sällhet. Pater A?tonio kallar man mig i klostret; jag antog detta namn elter den dag då jag söndertrampade porträttet. Här tystnade: kapucinermunken. pPorträttet ! ropade Latour djupt rörd, ehuru med ett lätt leende. bSkall då munkdrägten förvirra dit: förstånd och fördunkla din eftertanka, så att du tro På det, som du i din ungdom förkastade — på troll om ? Förnuftet -är förmätet, tron år barnslig och de! lede fienden -mäktig, svarade Pater Antonio. Der ärevördige priorn, min biktfader, har i detta afse endå lugnat mitt tvifvel. Jag tror på trolldom. Nå, hvad hade du i det hänseendet att ångre, at göra bot för ? frågade Latour. Rår skeppet för at orkanen drifver det mot bränningen? Har den blin