Vi lofvade i går meddela några ytterligare utdrag urv Hr Broomeås bok om Nykterhets-väsendet; och aftrycka fördenskull följande: Protokoll, hållet vid förhöret inför Ordföranden i N. N. absoluta Nykterhetsförening den 0 0. Hos Ordföranden i N. absoluta Nykterhetsförening hade blifvit anmäldt, att L-damöter i föreningen til låtit sig på skamligt sätt bryta sina afgifna löften om. absolut Nykterhet; i anledning hvaråf en undersökning om verkliga förhållandet blifvit till i dag hesluten och de anmälde Ledamöterne ordentligen kallade, jemte Agenten Carl Räf, och Per Spring tSpionen). Först framkallades drängen Anders Lustig, och på Ordförandens fråga om kan smakat alkohol, sedan han ingått i nykterhetsföreningen, svarade han, att hen icke förstod hvad Ordföranden menade. Ordföranden upplyste honom, att alkohol är ett dödande gift, fastän talet går, aft en menniska kan lefva och finna sig väl dermed ända till 400 års ålder och derutöfver; men brukadt i öfverfiöd, kan det genast medföta döden. Anders: jo — jo, det ken nog så vara, ly jag kände en stut, som drack sig ibjel på klart källevatten. Kanske finnes, det vörd. fadren nämnde, i vattnet också; då var det icke underligt. att stuten dog. Ordföranden: Nej — det har man icke Hittills kunnat upptäcka; men i Bränvin, Arrack, Rum, Öt!, Dricka och nästan i allt annat, som drickes, finnes beklagligen det farliga ämnet, — ja sjelfvd brödet är icke alldeles: utan, så attidet efter physiologiens och naturkunnighetens vitinesbörd! måste härefter noga väljas emellan det vi skoja äta och dricka. Anders: Det måtte väl icke vara så farligt, som vörd. fadren tror, ty ute på långa fägar hafva många intet stort annat att lefva på än simpelt bröd, ett stycke härskt fläsk och litet bränvin. På sådan kost få vi böhder för det mesta lefva, och vi:få nog vara med, när det kommer an på ati slita ondt. Ordföranden: Deruti kan du väl ha rätt; men bränvin och sådant f—ns tyg får du likväl icke förtära efter ditt löfte och våra stadgar i föreningen, det vet du väl? Har du likväl tagit bränvin, så är du olycklig. Anders: Nej, det har jag likväl icke gjort. Ordföranden: Nekar du, då jag så visst vet, att du gjort det? Anders: Ja, jag tager icke på mig något, som jag icke gjort. :Ordförandea: Men Per Spring (Spionen), som står der, han Har sacgt mig det, och han ljuger icke, det vet jag. Anders: Jo — denna gång har han ljugit, om han så aldrig ljugit förr. Ordföranden: Har du ljugit, Per? Per Spring: Nej — och jag skall aldrig ljuga för Vörd. Fadren, ty så mycket her jag lärt, och jag är, som Vördi Fadren bäst vet, en hederlig karl. Oråfcranden: Jag råder dig, Anders, att följa sanningen; annars må du tro, att jag skall nog kitta dig. Car! Räf (Agenten): Skynda dig, Anders, och bekänn, eljest blir du olycklig: kanske du7 får ingen rolig deg mera; och fadder blir du säkert aldrig mera hös Mor Blanseflo. Anders: Det får blifva dervid; mes huru kan du säga, att jag drack bränvin ? Per: Jag såg ju sjelf, att du drack ur ett spetsglas. .Anders: Ja så; men det var icke bränvin, jag drzcy, utan de: var hvit Bischoff; det skall ja: säga dig, din sladdra: Ordföranden: Vet hvad du: säger; sladdror håller jag icke. Anders: Nej — det märkes:väl. Ordföranden: Vet du säkert Bvad det var, Per? Per: Jag drack icke ur bans glas, ty af et och samma glas kunna icke 2 dricka på en gång, och hade jag smakat, så hade ju också jag bruti! mitt löfte, men Bischoff vankades der icke hos mor Blanseflo, det kan man väl veta. Anders: Jag begärde åsminstone Bischoff. Ordföranden: Fick du Bischoff då? eller hvad fick du? Anders: Visst smakade:det som bränvin; men de sade att det var Bischoff, och då har jag ju mitt samvete fritt, när jag årack det för Bischoff. Ordföranden: Jo — du är en vacker pojke och hat ett vackert samvete. Men jag vet väl mera med dig. Anders: Der gick lustigt till, må vörd. fadren tro, men utan bränvin. Ordföranden: Huru skulle det kunna gå lustigt til! utän Bränvin? Säg Per, hväd du berättat för mig. Per: Ja, — en ressnde sade mig, att der passerat en; lustig historia på H—Trs gästgifyvaregård med en absolut nykter från vår förening... Anders vet sjelf bäst, .buru det gick till; ty den dagen var just han i H—r och ingen annan härifrån, det vet jag. Anders: Nej — du kan sjelf ha besvär att berättat ännu en gång, din sladdra. Ordföranden: Inga btldigheter här; utan säg, karl, hvad du gjort. Anders: Nej — Per skall sägat, efter han har så myeket af munnen. Per: Jag ber om förlåtelse, att jåg icke följt rena sanningen, för det jag aldrig trodde Anders om sådan skalkaktighet, som han nu bevisar: det var ingen resande, som berättat mig händelsen, utån det var Kistena Jacobs, och henne vill jag nödigt blanda in i saken, för hon sitter inkyses hos Jeppa Thuresson, och han är kusin till Anders. Ordföranden: Nå—nå — du mente. väl med din osanning, och då gör det ingenting, att en menniska ljuger om ändamålet är godt, så får en bruka hvilka medel och taga hvilka vägar som helst för att vinna ändamålet: sprivg straxt och kalla-hit Kistena Jacobs. Kistena: Hvad befaller vörd. fadren? Ordföranden: Du skall: säga mig, hvad du sagt Per. Kistena: Det gör jag icke, ty jag narras icke med vörd. fadren. Ordföranden: Har du narrats med Per? HKistena: Ja — det bar jag, jag ville ge-.honom något att löpa med, och.det just rear mig om jag narrat honom, bara vörd. fadren icke blir ond på mig och stänger mig från Naltvarden. Ordföranden: Du vet hvad du förtjent, hör jag, och det skall gå dig efter förtjensten:. Ar det lögn, du sagt för Per? Kistena: Det kan väl vara, ty Kulla Bollan hon har sagt så för mig, och hon sade, att hon hade fått vetat af Per Håsa. Ordföranden: Du Per Spring hämta genast hit Per Håse. Per Håsa: Hvad befalles? Ordföranden: Har du berättat för Kulla Bollan, att Anders der borta druckit alkohol? Nej — men hän skall ha druckit bågot på H—rs gästgifvaregård, och det bar Sjuspringerskan sagt för mig. Ordföranden: Något måtte väl stå på med dig, Anders, -du; ser mig så dugtig ESR SÄS EERO TER ST Guds och min väns bistånd undgått. Denne vän,