Vi lofvade i går meddela några ytterligare ut-
drag urv Hr Broomeås bok om Nykterhets-väsen-
det; och aftrycka fördenskull följande:
Protokoll, hållet vid förhöret inför Ordföranden
i N. N. absoluta Nykterhetsförening den 0 0.
Hos Ordföranden i N. absoluta Nykterhetsförening
hade blifvit anmäldt, att L-damöter i föreningen til
låtit sig på skamligt sätt bryta sina afgifna löften
om. absolut Nykterhet; i anledning hvaråf en under-
sökning om verkliga förhållandet blifvit till i dag
hesluten och de anmälde Ledamöterne ordentligen
kallade, jemte Agenten Carl Räf, och Per Spring
tSpionen).
Först framkallades drängen Anders Lustig, och på
Ordförandens fråga om kan smakat alkohol, sedan
han ingått i nykterhetsföreningen, svarade han, att
hen icke förstod hvad Ordföranden menade. Ord-
föranden upplyste honom, att alkohol är ett dödande
gift, fastän talet går, aft en menniska kan lefva och
finna sig väl dermed ända till 400 års ålder och der-
utöfver; men brukadt i öfverfiöd, kan det genast
medföta döden. Anders: jo — jo, det ken nog så
vara, ly jag kände en stut, som drack sig ibjel på
klart källevatten. Kanske finnes, det vörd. fadren
nämnde, i vattnet också; då var det icke underligt.
att stuten dog. Ordföranden: Nej — det har man
icke Hittills kunnat upptäcka; men i Bränvin, Ar-
rack, Rum, Öt!, Dricka och nästan i allt annat, som
drickes, finnes beklagligen det farliga ämnet, — ja
sjelfvd brödet är icke alldeles: utan, så attidet efter
physiologiens och naturkunnighetens vitinesbörd!
måste härefter noga väljas emellan det vi skoja äta
och dricka. Anders: Det måtte väl icke vara så
farligt, som vörd. fadren tror, ty ute på långa fägar
hafva många intet stort annat att lefva på än sim-
pelt bröd, ett stycke härskt fläsk och litet bränvin.
På sådan kost få vi böhder för det mesta lefva, och
vi:få nog vara med, när det kommer an på ati slita
ondt. Ordföranden: Deruti kan du väl ha rätt;
men bränvin och sådant f—ns tyg får du likväl icke
förtära efter ditt löfte och våra stadgar i föreningen,
det vet du väl? Har du likväl tagit bränvin, så är
du olycklig. Anders: Nej, det har jag likväl icke
gjort. Ordföranden: Nekar du, då jag så visst vet,
att du gjort det? Anders: Ja, jag tager icke på
mig något, som jag icke gjort. :Ordförandea: Men
Per Spring (Spionen), som står der, han Har sacgt
mig det, och han ljuger icke, det vet jag. Anders:
Jo — denna gång har han ljugit, om han så aldrig
ljugit förr. Ordföranden: Har du ljugit, Per? Per
Spring: Nej — och jag skall aldrig ljuga för Vörd.
Fadren, ty så mycket her jag lärt, och jag är, som
Vördi Fadren bäst vet, en hederlig karl. Oråfc-
randen: Jag råder dig, Anders, att följa sanningen;
annars må du tro, att jag skall nog kitta dig. Car!
Räf (Agenten): Skynda dig, Anders, och bekänn,
eljest blir du olycklig: kanske du7 får ingen rolig
deg mera; och fadder blir du säkert aldrig mera hös
Mor Blanseflo. Anders: Det får blifva dervid; mes
huru kan du säga, att jag drack bränvin ? Per:
Jag såg ju sjelf, att du drack ur ett spetsglas. .An-
ders: Ja så; men det var icke bränvin, jag drzcy,
utan de: var hvit Bischoff; det skall ja: säga dig,
din sladdra: Ordföranden: Vet hvad du: säger;
sladdror håller jag icke. Anders: Nej — det mär-
kes:väl. Ordföranden: Vet du säkert Bvad det var,
Per? Per: Jag drack icke ur bans glas, ty af et
och samma glas kunna icke 2 dricka på en gång,
och hade jag smakat, så hade ju också jag bruti!
mitt löfte, men Bischoff vankades der icke hos mor
Blanseflo, det kan man väl veta. Anders: Jag be-
gärde åsminstone Bischoff. Ordföranden: Fick du
Bischoff då? eller hvad fick du? Anders: Visst
smakade:det som bränvin; men de sade att det var
Bischoff, och då har jag ju mitt samvete fritt, när
jag årack det för Bischoff. Ordföranden: Jo — du
är en vacker pojke och hat ett vackert samvete.
Men jag vet väl mera med dig. Anders: Der gick
lustigt till, må vörd. fadren tro, men utan bränvin.
Ordföranden: Huru skulle det kunna gå lustigt til!
utän Bränvin? Säg Per, hväd du berättat för mig.
Per: Ja, — en ressnde sade mig, att der passerat
en; lustig historia på H—Trs gästgifyvaregård med en
absolut nykter från vår förening... Anders vet sjelf
bäst, .buru det gick till; ty den dagen var just han
i H—r och ingen annan härifrån, det vet jag. An-
ders: Nej — du kan sjelf ha besvär att berättat
ännu en gång, din sladdra. Ordföranden: Inga b-
tldigheter här; utan säg, karl, hvad du gjort. An-
ders: Nej — Per skall sägat, efter han har så mye-
ket af munnen. Per: Jag ber om förlåtelse, att
jåg icke följt rena sanningen, för det jag aldrig trod-
de Anders om sådan skalkaktighet, som han nu be-
visar: det var ingen resande, som berättat mig hän-
delsen, utån det var Kistena Jacobs, och henne vill
jag nödigt blanda in i saken, för hon sitter inky-
ses hos Jeppa Thuresson, och han är kusin till
Anders. Ordföranden: Nå—nå — du mente. väl
med din osanning, och då gör det ingenting, att en
menniska ljuger om ändamålet är godt, så får en
bruka hvilka medel och taga hvilka vägar som
helst för att vinna ändamålet: sprivg straxt och
kalla-hit Kistena Jacobs. Kistena: Hvad befaller
vörd. fadren? Ordföranden: Du skall: säga mig,
hvad du sagt Per. Kistena: Det gör jag icke, ty jag
narras icke med vörd. fadren. Ordföranden: Har
du narrats med Per? HKistena: Ja — det bar jag,
jag ville ge-.honom något att löpa med, och.det just
rear mig om jag narrat honom, bara vörd. fadren
icke blir ond på mig och stänger mig från Nalt-
varden. Ordföranden: Du vet hvad du förtjent, hör
jag, och det skall gå dig efter förtjensten:. Ar det
lögn, du sagt för Per? Kistena: Det kan väl vara,
ty Kulla Bollan hon har sagt så för mig, och hon
sade, att hon hade fått vetat af Per Håsa. Ordfö-
randen: Du Per Spring hämta genast hit Per Håse.
Per Håsa: Hvad befalles? Ordföranden: Har du
berättat för Kulla Bollan, att Anders der borta druc-
kit alkohol? Nej — men hän skall ha druckit bå-
got på H—rs gästgifvaregård, och det bar Sjusprin-
gerskan sagt för mig. Ordföranden: Något måtte
väl stå på med dig, Anders, -du; ser mig så dugtig
ESR SÄS EERO TER ST
Guds och min väns bistånd undgått. Denne vän,