(Insändt ) ETT LITET BIHANG TILL H:r FÖRSTE EXPE DITIONSSEKRETERAREN RICHERTS TVENNE UTLÅTANDEN ANGÅENDE HEMMANSELYFNINGEN OCH JORDAFSÖNDRINGEN I SVERGE. Uian att med ordet Bihang vilja liksom tillkännagifva, att detta skulle innebålla någonting nytt, som icke blifvit vidrört i Hr Richerts 2:5e artislar, deri hvarje ord uppenbarar den ädle fosterlandsvännen, den upplyste domaren, den oförskäckte sanningsvännen, har dock Ias. trott sig hvarken göra Hr Richert sjelf eller allmänhete;: någon otjenst dermed, om han öfver samma äimven, som Hr RB. så mästerligt athandiat. toge sig friheten framlägga några enkla tanka: rörande förnämligast den ort, der han är född och boende, och hvars lokaltörhållanden med alle ditbörande omständigheter han, genom lång erfarevbet och beständig beröring med allmogen tror sig tämmeligen noga känna och bafva reda — huru det står til i rikets öfriga provinser är väl Ios. genom sitt afskitda läge och inskrärkta verkmngskrets icke så noga underrättad om; tror dock förhållandet vara något när enshawda, några mindre nyanser och skiftninga: Oberäknvade, hvilka i bufvudsaken, svenska allmogens karakter och lefnadsemständiyheter, icke gö Ta särdeles hvarken tili eller ifrån. Hvad först angår hemmansklyfningen, som ) långhga tider varit ett föremål tor undersökningar, laybestämmelser och tvister, så är det ev sak af högsta vigt, ej så mycket för den nu lef vande, som för kommande generationer; ty för våra barns och barnabarns framtida väl är det vida mer magtpåliggande, huru denna fråga afgöres, än för oss, som äro vane vid tvångssystemet, cch få hjelpa oss fram, så der taliter qualiter, med det goda vi hafva; men, så vida det beror på oss och våra åtgärder härvid, böra vi dock se till, att våra efterkommande måtte få åtnjuta den naturligaste af alla rättigheter oförkränkt, rättigheten nemligen, att cbehindradt få ärfva, skifta och bebo sina fåders jord och låta torfvan föda så många, bon möjligtvis kan föda. ju flere desto bättre, utan all slags inblandning af fremmande intressen eller förmynderskap, såsom både öfverflödiga, onyttiga och skadliga. För ett vanligt menniskoförstånd synes detta Vara någonting både eukelt och lättfattligt, helst sedan man läsit, hvad Hr Richert derom så utförligt skrifvit; och likväl har denna enkla, billiga, på naturliga rättsgrunder fotade, sak sina vedersakare och motståndare äfven ibland dem, som igan minst skulle tro derom. Mången Gottlandsbonde på halft eiler helt hemman pistår nem!i. helt allvarsamt, att om hans hemman skiftades i flera lotter, så skulle åboerne derpå svålia ibjäl, enär ban, såsom ensam innehafvare, icke egt mer än jemnt och rätt sin bärgning; ech bkväl hafva vi hundradetals exempel derpå, kurn 4, 3 till och med 6 åboer bärja sig nu vi da bättre på samma hemman, der en enda förut knappt kunde hfnära sig. Orsaken dertill är lätt gissad; och kastar man en blick på quinquenni-tabellerna för de sista 30 åren, så skall det visa sig, att husböndernes antal förökat sig på denna tid med mer än 235 procent; och att hemmansklyfaingen således oalbrutet fortgått, utav att man förmärkt rågon den minsta skada deraf, hvarken för hemmanen sjelfva eller deras till antalet förökade, innebafvare. Hvarifrån kommer då moiståndet och vederviljan för en så ajilmänt nyttig sak? det kommer till en del från isaskränkta och stationära tänkesätt, hvarifrån vissa bönder icke äro mer fritagne än vissa herremwän; till en del äfven från den lilla por tion fåfänga, som trifves lika väl i bondens, som exceilensens hjerta. Det låter remligen något förrämt att heta egare till en stor hemmansdel; man talar såsom sådan ur en högre ton på sockenstämman; man blir såsom sådan, framför allt vid prestval mera smickrad och fjäsad, kanske äfven mutad, än 32:dels-bonden, som ingen frår efter, hvad parti han håller med. Men då dagsverksskyldigheter tll kyrka och prestgård jemte andra allmänna onera skola utgöras, då kommer värsta klagolåten från bönder på stora hemmansdelar, och om några restantier uppstå. så är det merendels från dem, medan den min dre åboen långt lättare afbördar sig sina skyldigheter och lefver derjemte ett vida lugnare och lyckligare lif, i det han, fri från allt bråk och besvär, som bestyret med tjenstebjon och arbetsfolk medför, ensam och i godt mak hinner sköta sin egendom samt förtär i fred och ro det lilla goda, som jordtorfvan afkastar. Om den allmänna nyttan af hemmansklyfningen kan således ingen egentlig tvist ega rum, ty den är gifven och klar äfven för sjelfva dess vedersa kare bland al!mogen, fastän de icke öppet vilja ERE RER PA RN SR RR