(Insändt )
ETT LITET BIHANG TILL H:r FÖRSTE EXPE
DITIONSSEKRETERAREN RICHERTS TVEN-
NE UTLÅTANDEN ANGÅENDE HEMMANS-
ELYFNINGEN OCH JORDAFSÖNDRINGEN I
SVERGE.
Uian att med ordet Bihang vilja liksom till-
kännagifva, att detta skulle innebålla någonting
nytt, som icke blifvit vidrört i Hr Richerts 2:5e
artislar, deri hvarje ord uppenbarar den ädle
fosterlandsvännen, den upplyste domaren, den o-
förskäckte sanningsvännen, har dock Ias. trott
sig hvarken göra Hr Richert sjelf eller allmän-
hete;: någon otjenst dermed, om han öfver sam-
ma äimven, som Hr RB. så mästerligt athandiat.
toge sig friheten framlägga några enkla tanka:
rörande förnämligast den ort, der han är född
och boende, och hvars lokaltörhållanden med alle
ditbörande omständigheter han, genom lång er-
farevbet och beständig beröring med allmogen
tror sig tämmeligen noga känna och bafva reda
— huru det står til i rikets öfriga provin-
ser är väl Ios. genom sitt afskitda läge och in-
skrärkta verkmngskrets icke så noga underrät-
tad om; tror dock förhållandet vara något när
enshawda, några mindre nyanser och skiftninga:
Oberäknvade, hvilka i bufvudsaken, svenska allmo-
gens karakter och lefnadsemständiyheter, icke gö
Ta särdeles hvarken tili eller ifrån.
Hvad först angår hemmansklyfningen, som )
långhga tider varit ett föremål tor undersöknin-
gar, laybestämmelser och tvister, så är det ev
sak af högsta vigt, ej så mycket för den nu lef
vande, som för kommande generationer; ty för
våra barns och barnabarns framtida väl är det
vida mer magtpåliggande, huru denna fråga af-
göres, än för oss, som äro vane vid tvångssyste-
met, cch få hjelpa oss fram, så der taliter qua-
liter, med det goda vi hafva; men, så vida det
beror på oss och våra åtgärder härvid, böra vi
dock se till, att våra efterkommande måtte få
åtnjuta den naturligaste af alla rättigheter oför-
kränkt, rättigheten nemligen, att cbehindradt få
ärfva, skifta och bebo sina fåders jord och låta
torfvan föda så många, bon möjligtvis kan föda.
ju flere desto bättre, utan all slags inblandning
af fremmande intressen eller förmynderskap, så-
som både öfverflödiga, onyttiga och skadliga.
För ett vanligt menniskoförstånd synes detta
Vara någonting både eukelt och lättfattligt, helst
sedan man läsit, hvad Hr Richert derom så ut-
förligt skrifvit; och likväl har denna enkla, bil-
liga, på naturliga rättsgrunder fotade, sak sina
vedersakare och motståndare äfven ibland dem,
som igan minst skulle tro derom. Mången Gott-
landsbonde på halft eiler helt hemman pistår
nem!i. helt allvarsamt, att om hans hemman
skiftades i flera lotter, så skulle åboerne derpå
svålia ibjäl, enär ban, såsom ensam innehafvare,
icke egt mer än jemnt och rätt sin bärgning;
ech bkväl hafva vi hundradetals exempel derpå,
kurn 4, 3 till och med 6 åboer bärja sig nu vi
da bättre på samma hemman, der en enda förut
knappt kunde hfnära sig. Orsaken dertill är
lätt gissad; och kastar man en blick på quin-
quenni-tabellerna för de sista 30 åren, så skall
det visa sig, att husböndernes antal förökat sig
på denna tid med mer än 235 procent; och att
hemmansklyfaingen således oalbrutet fortgått,
utav att man förmärkt rågon den minsta skada
deraf, hvarken för hemmanen sjelfva eller deras
till antalet förökade, innebafvare. Hvarifrån
kommer då moiståndet och vederviljan för en
så ajilmänt nyttig sak? det kommer till en del
från isaskränkta och stationära tänkesätt, hvar-
ifrån vissa bönder icke äro mer fritagne än vissa
herremwän; till en del äfven från den lilla por
tion fåfänga, som trifves lika väl i bondens, som
exceilensens hjerta. Det låter remligen något
förrämt att heta egare till en stor hemmansdel;
man talar såsom sådan ur en högre ton på soc-
kenstämman; man blir såsom sådan, framför allt
vid prestval mera smickrad och fjäsad, kanske
äfven mutad, än 32:dels-bonden, som ingen frå-
r efter, hvad parti han håller med. Men då
dagsverksskyldigheter tll kyrka och prestgård
jemte andra allmänna onera skola utgöras, då
kommer värsta klagolåten från bönder på stora
hemmansdelar, och om några restantier uppstå.
så är det merendels från dem, medan den min
dre åboen långt lättare afbördar sig sina skyl-
digheter och lefver derjemte ett vida lugnare och
lyckligare lif, i det han, fri från allt bråk och
besvär, som bestyret med tjenstebjon och ar-
betsfolk medför, ensam och i godt mak hinner
sköta sin egendom samt förtär i fred och ro det
lilla goda, som jordtorfvan afkastar. Om den
allmänna nyttan af hemmansklyfningen kan så-
ledes ingen egentlig tvist ega rum, ty den är
gifven och klar äfven för sjelfva dess vedersa
kare bland al!mogen, fastän de icke öppet vilja
ERE RER PA RN SR RR