tymde Mendezos eller Merdessarts ertappande, reste Carl till Autun, försedd med fullmakt att der företaga en undersökning. Värdsfolkets utsago i det hus, der markisen aflidit, stämde fullkomligt öfverens med det undfångna brefvet. Nu bar det af till kyrkogården. Kistan, igenkänlig på den aflidnes namn och vapen, blef snart funnen och öppnad. Med häftigt klappande hjerta nalkades Carl de synbara qvarlefvorna af en varelse, som varit honom så dyrbar. Liket var ganska väl bibehållet; det fanns derpå icke ringaste spår efter förgiftning eller annan våldsamhet. De sakkunnige intygade, at markisen dött en naturlig död, och det oaktadt stod Carl blek, utan ord, nästan utan rörelse vid den öppnade kistan. Det var icke liket af hans vän Det svarta håret, den korta och späda gestalten, de få af anletsdragen, som ännu voro bibehållna — allt vittnade att det icke var han. De som öppnat kistan, frågade om de åter fingo tillsluta och nedsätta den. Tarl nickade bifall, men han behöll för sig den upptäckt han gjort. Den oupplösliga gåtan framträdde nu åter för hans själ. Hvar var Eugåne — och hvem var det som i hans ställe blifvit begrafven. I berättelsen om obduktionen, hvilken han underskref och skickade förseglad till Paris, blef misstankan om mord förklarad alldeles grundlös; men Carl aktade sig noga att förråda den hemlighet han upptäckt, ty det skulle blott leda till en ännu vidlyftigare och kanske för alla obehaglig undersökning, Med beklämdt hjerta begaf han sig åter på hemvägen. Skulle väl Eugåne ännu lefva, under det han och Rosalba .-.-. ban vågade icke tänka denna tanken till slut. Men — huru vore det möjligt? — Han hade ju i sina händer hans testamente, skrifvet af hans egen hand. Skulle han lefva — huru kunde väl då magistraten i Åutunintyga hans död och begrafning? — Om han blifvit mördad af Mendezo, ingalunda hade denne roflystne böf hem