och huru han kunde till den grad intressera sig
för henne, som han den tiden icke alls brydde sig
om — detta var och blef för Carl en olöslig gåta.
Imedlertid beslöt han att uppsöka henne, för att ge-
nom henne få någon underrättelse om sin vän: men
äfven detta misslyckades, ty få af hans bekanta kände
henne, och hennes adress fick han aldrig veta.
Nu hade Carl ingen utväg mera. Visserligen skim-
rade genom den dunkla natt, hvari han vandrade,
ett klart sken, men detta sken var blott ett irrbloss
hvilket icke upplyste, utan endast förde vilse. Han
visste nu, att Eugene lefde, men — var det ej til-
lika påtagligt, att han ville blifva förbergad för de
sina? Dock — i hvilken afsigt? Hvad kunde väl
förmå den allvarsamme, rättänkande, öfver all pas-
sion höjde mannen till ett uppförande, som nära
liknade en brottslings? Det var honom klart att Eu-
gåne hade igenkänt och flytt honom. Således fruk-
tade han äfvan Carls, sin fordne barndomsväns an-
blick, således hade Carl för alltid förlorat hans för-
troende? Detta smärtade Carl, men han föresatte
sig, detta oaktadt, att icke förråda Eugånes hemlig-
het. Carl ville tiga. Han ville göra mer, ty nn
var han fri. Hemma behöfdes hen ej för det närva
rande, men den öfvergifna enkan, de stackars spä-
da, den gamla modren — de alla behöfde en väns
närvaro, godset behöfde en mans tillsyn, tjenstfolket
en hushonde. Han vilie, medan Eugeåne var borta,
företräda hans ställe. Lifvad af de renaste, de he-
ligaste föresatser, kände han hos sig kraft och mod
att besegra sin kärlek till Rosalba; han hoppades
ännu alltid att hans vän skulle, förr eller sednare,
återkomma, och då ville han visa honom, att han
dock en gång kunde bli värd hans vänskap. Han
ville försöka, att genom trägen tjenstaktighet, oför-
truten verksamhet och varm tillgifvenhet trösta den
gamla modren, upprätta den unga makan och vara
— till dess att fadren återkomme — i fars ställe
för dessa barn, hvilka alla stodo hans bjerta så nå-