och huru han kunde till den grad intressera sig för henne, som han den tiden icke alls brydde sig om — detta var och blef för Carl en olöslig gåta. Imedlertid beslöt han att uppsöka henne, för att genom henne få någon underrättelse om sin vän: men äfven detta misslyckades, ty få af hans bekanta kände henne, och hennes adress fick han aldrig veta. Nu hade Carl ingen utväg mera. Visserligen skimrade genom den dunkla natt, hvari han vandrade, ett klart sken, men detta sken var blott ett irrbloss hvilket icke upplyste, utan endast förde vilse. Han visste nu, att Eugene lefde, men — var det ej tillika påtagligt, att han ville blifva förbergad för de sina? Dock — i hvilken afsigt? Hvad kunde väl förmå den allvarsamme, rättänkande, öfver all passion höjde mannen till ett uppförande, som nära liknade en brottslings? Det var honom klart att Eugåne hade igenkänt och flytt honom. Således fruktade han äfvan Carls, sin fordne barndomsväns anblick, således hade Carl för alltid förlorat hans förtroende? Detta smärtade Carl, men han föresatte sig, detta oaktadt, att icke förråda Eugånes hemlighet. Carl ville tiga. Han ville göra mer, ty nn var han fri. Hemma behöfdes hen ej för det närva rande, men den öfvergifna enkan, de stackars späda, den gamla modren — de alla behöfde en väns närvaro, godset behöfde en mans tillsyn, tjenstfolket en hushonde. Han vilie, medan Eugeåne var borta, företräda hans ställe. Lifvad af de renaste, de heligaste föresatser, kände han hos sig kraft och mod att besegra sin kärlek till Rosalba; han hoppades ännu alltid att hans vän skulle, förr eller sednare, återkomma, och då ville han visa honom, att han dock en gång kunde bli värd hans vänskap. Han ville försöka, att genom trägen tjenstaktighet, oförtruten verksamhet och varm tillgifvenhet trösta den gamla modren, upprätta den unga makan och vara — till dess att fadren återkomme — i fars ställe för dessa barn, hvilka alla stodo hans bjerta så nå