us, som rycker honnm bort från en rättskaffens mans bana och för honom på de mest slingrande irrvägar. Å Eugene.s Ehuru förkrossad i sitt innersta. kunde dock Carl, hvilken ingalunda var otillgänglig för sanningens och förnuftets röst, icke annat tycka än att hans vän hade rätt, ehuru dennes hårdbet smärtade honom. Han gjorde nu hvad nödvändigheten bjöd honom: han afreste samma dag från Granada, anlände snart till Marseille och beträdde åter sitt fosterlands jord. Med öppna armar blef han emottagen af de sina, hvilka icke hade ringaste aning om det äf ventyr han haft. Eugåne hade skyllt på oförutsedda affärer, som skulle uppehållit Carl, och hans familj trodde det. Det tycktes verkligen, som skulle den trägna sysse!sättningen och den kärleksfulla kretsen af bans anhöriga småningom läka hans hjertas sår. Ja, det skulle till och med ha lyckats honom ätt slutligen betrakta alla de i Granada uppl!efda händelserna, som en elak dröm, om icke, snart efter hans åter: komst, en påminnelse hade kommit honom tillhanda från Mendezo, att betala första terminens nu förfallna ränta. Men under brefvet stod icke Mendezo, utan Mondessart. När Carl såg efter på dokumentat, stod derunder samma namn, hvilket han då, när det skrefs, icke gifvit akt på, emedan han var i en si upprörd sinnesförfattning. Mondessart. — Denne man var således en Fransman. Med öm omsorg, med en grannlaga skonsamhet, som tog den stackars Rosalbas hela tacksamhet ianspråk och tillvann sig hennes tiligifvenhet allt mer och mer, hade Eugåne fört henne till Paris och der förskaffat henne en färborgad tillflyktsort i en an: sedd läkares: hus. :Under den temligt långa resan hade det lyckats honom att kasta: en djup blick i Hennes inre. Han fann att hon var ett godt, till själen oförderfvadt barn, som blott fallit offer för en smickrares tal, för sitt fäderneslands heta klimat och för en alldeles förvänd uppfostran, men hvars, milda, fogliga sinne var öppet för hvarje intryck. Att utbilda detta, var: nu Eugånes ljufvaste plan och kän gladde sig åt den tankan, att; i henne kunna uppfostra eh husfru enligt: hans lugnare åsigter; dock aktade han sig väl att betyga henne en ömhet, som för hennes ännu blödandesoch kärlekssjuka