us, som rycker honnm bort från en rättskaffens mans
bana och för honom på de mest slingrande irrvägar.
Å Eugene.s
Ehuru förkrossad i sitt innersta. kunde dock Carl,
hvilken ingalunda var otillgänglig för sanningens
och förnuftets röst, icke annat tycka än att hans
vän hade rätt, ehuru dennes hårdbet smärtade ho-
nom. Han gjorde nu hvad nödvändigheten bjöd ho-
nom: han afreste samma dag från Granada, anlände
snart till Marseille och beträdde åter sitt fosterlands
jord. Med öppna armar blef han emottagen af de
sina, hvilka icke hade ringaste aning om det äf
ventyr han haft. Eugåne hade skyllt på oförutsedda
affärer, som skulle uppehållit Carl, och hans familj
trodde det.
Det tycktes verkligen, som skulle den trägna sys-
se!sättningen och den kärleksfulla kretsen af bans
anhöriga småningom läka hans hjertas sår. Ja, det
skulle till och med ha lyckats honom ätt slutligen
betrakta alla de i Granada uppl!efda händelserna,
som en elak dröm, om icke, snart efter hans åter:
komst, en påminnelse hade kommit honom tillhanda
från Mendezo, att betala första terminens nu förfall-
na ränta. Men under brefvet stod icke Mendezo,
utan Mondessart. När Carl såg efter på dokumen-
tat, stod derunder samma namn, hvilket han då, när
det skrefs, icke gifvit akt på, emedan han var i en
si upprörd sinnesförfattning. Mondessart. — Denne
man var således en Fransman.
Med öm omsorg, med en grannlaga skonsamhet,
som tog den stackars Rosalbas hela tacksamhet ian-
språk och tillvann sig hennes tiligifvenhet allt mer
och mer, hade Eugåne fört henne till Paris och der
förskaffat henne en färborgad tillflyktsort i en an:
sedd läkares: hus. :Under den temligt långa resan
hade det lyckats honom att kasta: en djup blick i
Hennes inre. Han fann att hon var ett godt, till
själen oförderfvadt barn, som blott fallit offer för en
smickrares tal, för sitt fäderneslands heta klimat och
för en alldeles förvänd uppfostran, men hvars, mil-
da, fogliga sinne var öppet för hvarje intryck. Att
utbilda detta, var: nu Eugånes ljufvaste plan och
kän gladde sig åt den tankan, att; i henne kunna
uppfostra eh husfru enligt: hans lugnare åsigter;
dock aktade han sig väl att betyga henne en ömhet,
som för hennes ännu blödandesoch kärlekssjuka