icke blott tankan på det närvarande plågade honom
under hela denna dag och .den derpå följande långa,
för honom sömnlösa natten; äfven framtiden ställde
sig, hotande och olycksbringande. för hans blickar.
Huru skul!e han kunna ,uthärda Rosalbas åsyn? —
huru uthärda åsynen af vännens lycka, hvilken den-
ne sjelf icke förstod att uppskatta? — Den följande
morgonen ryckte honom dock ur detta bryderi och
störtade honom i ny förtviflan. I stället för vännen,
hvars steg han hvarje ögonblick, under sin otåliga
väntan, trodde sig höra, visade sig slutligen dennes
betjent, som tillställde honom ett stort bref. Carl
bröt det hastigt och läste:
För att rädda oss, och ännu mer de våra från
följderna af din brottsliga och fördömelsevärda pas-
sion, gaf jag mitt bifall til! ett steg, som, om det
blefve bekant, skulle gifya mig till pris åt verldens
hån, dock, icke utan en inre föresats att bevara
hvad jag anser för äran fri från hvarje fläck. Från
det ögonblick, då jag upphöjt Rosalba till min ma-
ka, måste hon ock vara mig värdig. — Du och hon
få icke återse hvarandra. Den stackars brudens be-
tydliga hemgift skall bevaras åt det barn, hvilket
jag hvarken vill eller får räkna bland mina kom-
mande arfvingar. Anda till dess detta blifvit födt, får
ingen i mitt fädernestand veta af mitt giftermål. —
Jag skyndar nu att föra min unga maka till en fri-
stad, dit intet öga, åtminstone icke ditt, skall in-
tränga. När du bekommer detta, ha vi redan rest.
Här innelyckt är ett pass, som skall föra dig annan
väg tillbaka till ditt hem. Jag har skrifvit till din
familj, och jag har lagat så, att allt hvad ryktet må
säga, ifall det kommer för deras öron, må skrifvas
på min räkning. i
pCarl! jag ber, jag besvär dig, för din egen vät-
färds skull: förjaga ur din själ denna olyckliga, en
man ovärdiga passion. Blif åter hvad du förut va-
rit, en öm make och far, en vördnadsfull och upp-
märksam son. Detta är mitt sista ord till dig. Os!
har passionens pestböld för alltid åtskiljt — jag
känner nu faran af smittan: min själ var höjd öfver
denna lumpna lidelse, derföre 8kulle min ära an-
gripas af dess giftiga doft. Jag har gjort nog för
vänskapen och derigenom vunnit rättighet att hädan-
efter afsäga mig den. Den, som jag i en framtid
skall kalla vän, den bör ej vara hänförd af något