(det mesta varit i sällskap med Eriksson, hvilken
skulle uppgifvits vara än ahanodlande, och än blut
aresande från Örebro, utau att de, hvilka, enlig:
hvad synas vill, på förtrolig fot umgåtts med Eriks
son och sett honom innehafva betydliga penninsesum
mor, guldur och nipper, dock på ringaste vis sökt
göra sig närmare underrättade, hvarken om bhbans
person, bostad eller öfrige försällanden; att namnde
2eras föregifvande, det de endast sant Eriksson så
som handlande eller resande från Örebro, helt och
hållet förlorar all trovärdighet, vid jemförelse af de
flera olika uppgifter om Erikssons yrke, hvilka andra,
under ransakniagen börde personer meddelat, dervia
förekommit, a:t Eriksson å Heilströms spelklubo
uppgifvits, dels för asmed, dels för smedsgesälln
och dels för ahofslagare från Örebro; att, enligt
hvad under ransakningen äfvea blifvit erinradt,
nämnde tilltaiade, redan med den mest vanliga för-
måga att bedöma menniskor och än mera med den
skarpsynthet hvar och en. som gjort spel till sil
yrke, måste ega, för att genast, vid första samman-
träffandet, kunna utforska och bedöma den person,
med hvilsen han spelar, och sedermera af hans egen
dom och förhållanden draga nytta, nödvändigt vid
betraktande af tilltalade Eriksson, bvilken, ehuru
klädd i bättre kläder och försedd med nipper oci
dyrbarheter, samt mycket penningar, dock, genom
ätbörder, tal och sätt att vara, icke kunnat undgå
att låta den grofva smeden framstå och visade, det
kläderne icke passade personen, i stället att af der
yttre prålet låta förvilla sig, just deraf måste bafva
fattat misstanka till Eriksson, hvilkens namneae såtv
att vara i och för sig sjelft är mera än vanligt obil
dadt, och hvilken tillbragt större delen af sin före-
gående lefnad vid bärden under gröfre arbeten, der
finare seder icke inhemtas, och således omojligen
kunnat i och med detsamma han, då, för första gån
gen, anlagt en rikare klädsel, äfven antaga den hall-
ning, som dertill hörer, och i brist på hvilken hvar
och en genast måst fästa uppmärksamhet vid en så
utstyrd person, hvars händer dessutom utmarka en
vid gröfsta sysslor van arbetare, och varit tillräck
lige att mot Eriksson väcka misstanke, heldst de
varit prydda med dsrba.a ringar, hvilka an mera
visat deras grofva beskaffenhet; att, enligt hvad 2:e
på ed afhörde vittnen, förre fabrikörerne Bergman
och Roos af Hjelmsäter, hvilga en längre följd ar år
sjelfve dels hållit spelklubbar och dels bivistat dy-
lika, bland annat upplyst, att å spelklubbar bär i
staden nåra nog aldrig någon person, försedd med
så stort belopp, som Femhundrade Ritusdaier, sig
infinner. och att, om sådant händer, det genast hus
hvar och en, som är van att besöka nämnde spel
hus, väcker en serdeles uppmårksamhet ä den per-
son, som innehar en dylik sedel, hvarvid Rvos ti-
lagt, att han, under ioppet af sex å sju år icke
kunde minnas en sådan händelse mera än en enda
gång, då någon å en klubb försökt, men i anseenue
dertill att så mycket penningar icke funnits å klub-
ben, icke kunnat få vexia en sede! å Femhundrade
Riksdaler Banko; att Hellstrom, Hammarström uch
Laurell således måste antagas icke k.nna bafva und-
gått fåsta ännu större uppmårksamhet och misstanka
vid Eriksson, hvilken inom loppet af treane dagar
vexlat åtta sedlar ä Femhundrade Riksdaler, förutan
fyra å fem dylika å Ewhundrade Riksdaler och flere
af smärre belopp, serdeles som Erikssvn, enligt hvad
uppgifvet blifvit, ständigt skall vunnit på spelet och
således icke kunnat förebära någun giltig orsak,
dvarför ban midt under nätterna varit så angelägen
att få sediarne å Femhbhundrade Riksdaler bortvex-
lade; att en sådan misstanka nödvändigt måste uop
stå hos bvar och en, och under hvilket förbållande
sum beldst, då man ser en okänd person innehafva
ett så betydligt belopp penningar, samt visa den yt-
teriiga aogelagenbet att få dem bortvexlade, och
den synnerliga ovårdsamhet om desamma, som Eriks-
son ådagalagt, på hvilket sätt den, som känner pen-
ningars värde och dem icke olofligen åätkommit, icke
san forfara; att slutligen den omständighet, av
vaktmästaren Löfqvist och be:jenten Wannberg af-
versom wvilinena Bergman och Roos genast, första
gången de sett Erisssson, samt hört omtalas det han
innehaft en sedel å Fembund:ade Riksda:er Banko,l
fattar starka misstankar, de: Erikssun oärligen be-
xvmmit peaningarne, och dervid fåstat uppmarksam-
bet vid gen, från herr öfverste kammarjunkaren, fri-
nerre Adelsvärd timade stöld, måste för ifrågavarande
ullaiade antagas såsom synnerligt besvarande, då
de, med kannedom om de vida betydligare pennin-
gebelupp Eriksson visat sig hafva, äfven vid Eriks-
svns uppträdande å spelhusen enigt bvad de samt-
igen sjelfve medgi vit, forut hört meranämnde stöld
vustalas, och Hammarström dessutom läst derom i
litningarne, hvarest de stulne sedlarne varit speci-
fce.sde och uppgrifne till samma valör, som de,
Eriksson ä spelhusea vexlat; — samt då härtill kom-
na de flere hvarannan motsägande uppgiftar, hvilkal
igga Hellström. Hammarström och Laurell till last,
illika med bvad an vidare emot dem under rausak-.
ingen bindande inlupit. anser Krigsrätten Hellstrom,
Hammarström och Laurell vara, emut deras nekande,
axligen forvunne, att hafva egt kannedom derom, av
te af Erikssvn innebafde penningarne varit olofligen
itkomne och det oaktadt, dels emottagit och förvex-
lat en del deraf och dels afvetat att såvan vexling
verkställts, utan att derom göra behorig anmaiav,
samt sålunda tjufnaden främjat, och pröfvar torden-
skull, i formåga af 41 kap. 3 Missgerningsbalken,
rattvist, det skola Heliström, Hammarström och
Laurell för så stor del af de stutna penningarne
som de bvar för sig, dels sjelfve vexlat och deis,!
JA sätt Ofvan nmämndt är, afvetat hafva blifvit vex-
ad. nemligen Hellström för tre tusende nio hun-