sat, att makten ganska länge kan fortsätta ett o-
populärt och mot nationens grundlagliga rättiche-
ter stridande system, innan den stora allmän-
hetens illusiouer försvinna, derigenom att de
opopulära eiler mot grundlagens anda stridan-
de bandlingarna behär gas och prydas med ail-
männa fraser, som låta annorlunda än handlis-
gen. Under sådane förhållanden kan ingenting
vara lyckligare och kärkomnare för reformernas
och konstitutionens sak, än att Försyven emel-
lanåt framskickar en eller annan så fanatisk re-
presentant af de inneboende grundsatserna, att
han antingen genom sitt öfverdrifna nit att 1je-
na godtycket i handling eller genom öppet ut-
talande såsom privcip af hvad man annars endast i
hemlighet tänker, gör det omöjligt för någon att
vidare misstaga sig. En sådan bonne-fortune
var t. ex. på sin tid den Objudne Gästens hög-
tidliga förkunnande, att det vore en ovilkerlig
skyldighet för alla tjenstemän, som sutto på Rid-
darhuset, att votera jör uniformen; en sådan var
den ryktbara, sedan så mycket ångrade, tillställ-
da opimionsyttringen i Norrköping emot tid-
ningspressen, under H. M. Konungens sednaste
resa, och sådana äro, serskildt med afseende på
den civila embetsmannakorpsens upplysande om
dess ställving och utsigter, samt det värde, som
öfvervägande dvglighet och för!jenst ega i veder-
börandes ögon, t. ex. Friherre Rehbinders
utnämning till en domsaga samt hr von Hart-
mansdorffs nu ifrågavarande förklaring. Vi med-
dela nu den insända artikein, hvilken lyder som
följer:
Uni JM 84 utaf Aftonbladet har man med stör-
sta ledsnad list det yttrande Hr presidenten v.
Hartmansdorff afgifvit till Kammarrättens pro-
tokoll vid frågan om und. förslag till återbesät
tande af en ledig kommissarietjerst inom nämnde
embetsverk. Till en början vill insändaren för-
klara, att han ej ämnar tillåta sig något yttran-
de rörande de vid detta tillfälle ifrågavarande
personerne, utan endast söka utveckla vådan för
bildningen af hela embetsmannakorpsen i all-
mänhet, om de principer i befordringsfrågor få
vinna burskap, hvilka Tit. Hartmansdorff här
vill göra gällande.
För den på tjenstemannabanan inträdande yng-
lipgen miste väl alltid i tankarne ligga förva-
radt hoppet, att genom flit och arbetsamhet för-
värfva sig skicklighet till vinnande i framtiden
af egen bergning och nytta för fäderneslandet,
ett mål, för hvars uppnående han strider i åra-
tal med arbete och ekonomiska bekymmer.
Det är väl sannt, att äfven hittills många moln
förmörkat de utsigter, som en lifligzare inbill-
ning kan i ungdomen förespegla den brinnande!
hågen till ära och lycka, då, med högst få un-
dantag, under 30 års tid, ingen dugligbet, inga
förtjenster varit i stånd att skaffa den civile em-
betsmannen en högre befordran än till rangen
af ledamotskap i ett kollegium, så framt ej an-
dra yttre och mera gällande skäl af börd, rela-
tioner, eller en viss riktning af politiska tänke-
sätt, derjemte varit att tillgå. Vanligen har så-
ledes hoppet att med ett tarfligt och dagligt bröd
kunna njuta familjelifvets glädje varit det hög-
sta, hvarom den från akademien utgående yng-
lingen kunnat anse sig förvissad, äfven med den
ihärdigaste flit samt hufvud och kunskaper. ) Ö
Visserligen hafva äfven inom denna inskränktare
sfer förtjenstens och arbetsflitens billiga anspråk
stundom blifvit ytterligare afskurna genom che-
fers och förmäns ensidighet eller nepotism att
framdraga sina skyddlingar eller anförvandter.
Men detta har hkväl endast rört individuella fall.
Man har åtminstone icke, såsom det nu skett af
Hr von Hartmansdorff, sett godtycket upphöjas
till princip och predikas med öppen pauna.
Skulle sådana grundsatser blifva lemnade utan
ogillande; skulle icke hvarje redlig statens tje-
pare i sitt sinne protestera med förtrytelse och
ovilja mot detta programm af maktbegäret, då
kan hos den rättsinnige icke vidare något tvif-
vel återstå derom, .att all tanka på en duglig
och aktningsvärd embetsmannakorps snart vore
för alltid aflägsnad, samt att ytligheten, fjesket
och lismeriet, vunnit en herrlig seger och snart :
i triumf skuile inmarchera för att uteslutande
taga statens embeten i besittning.
Besynnerligt nog medgifver T:it. Hartmansdorff,
det han, såsom yngst bland ledamöterne, äger
minsta kännedom om de sökandes skicklig-
het, men har ändå icke försyn att föreslå det,
som utgör en uppenbar orättvisa mot oförvit-
lige och fullt skicklige tjenstemän i det verk
der han sjelf är president, samt att stödja sitt:
förord i detta afseende på några allmänna sofismer!
Hvad bevisar väl detta annat, än att han alltrfrån
sin politiska vindkastning varit behä tad med!
stor lust att spela pascha så väl med sina un-
derlydande som med det allmänna, och att han
till sitt hat emot tryckfriheten och sina försök
alt öka statsutgifterna på de skattdragandes be-
kostnad, nu endast behöfde lägga denna sista
idrott att offentligen uttala sig för godtycket i
befordringar, för att hafva sin politiska ära full-
ändad.
Det är ingalunda insändarens mening att yr-
ka, det man vid befordringar utesi tutande skall
göra afseende på tjensteåldern: — må den drö-
) De undantag härifrån, som kunna framställas
i exemplen af några ledamöter bland den nu-
warAaAndaAa mg l.funvranarerAnAlan hava 28 cn Fian