sat, att makten ganska länge kan fortsätta ett opopulärt och mot nationens grundlagliga rätticheter stridande system, innan den stora allmänhetens illusiouer försvinna, derigenom att de opopulära eiler mot grundlagens anda stridande bandlingarna behär gas och prydas med ailmänna fraser, som låta annorlunda än handlisgen. Under sådane förhållanden kan ingenting vara lyckligare och kärkomnare för reformernas och konstitutionens sak, än att Försyven emellanåt framskickar en eller annan så fanatisk representant af de inneboende grundsatserna, att han antingen genom sitt öfverdrifna nit att 1jena godtycket i handling eller genom öppet uttalande såsom privcip af hvad man annars endast i hemlighet tänker, gör det omöjligt för någon att vidare misstaga sig. En sådan bonne-fortune var t. ex. på sin tid den Objudne Gästens högtidliga förkunnande, att det vore en ovilkerlig skyldighet för alla tjenstemän, som sutto på Riddarhuset, att votera jör uniformen; en sådan var den ryktbara, sedan så mycket ångrade, tillställda opimionsyttringen i Norrköping emot tidningspressen, under H. M. Konungens sednaste resa, och sådana äro, serskildt med afseende på den civila embetsmannakorpsens upplysande om dess ställving och utsigter, samt det värde, som öfvervägande dvglighet och för!jenst ega i vederbörandes ögon, t. ex. Friherre Rehbinders utnämning till en domsaga samt hr von Hartmansdorffs nu ifrågavarande förklaring. Vi meddela nu den insända artikein, hvilken lyder som följer: Uni JM 84 utaf Aftonbladet har man med största ledsnad list det yttrande Hr presidenten v. Hartmansdorff afgifvit till Kammarrättens protokoll vid frågan om und. förslag till återbesät tande af en ledig kommissarietjerst inom nämnde embetsverk. Till en början vill insändaren förklara, att han ej ämnar tillåta sig något yttrande rörande de vid detta tillfälle ifrågavarande personerne, utan endast söka utveckla vådan för bildningen af hela embetsmannakorpsen i allmänhet, om de principer i befordringsfrågor få vinna burskap, hvilka Tit. Hartmansdorff här vill göra gällande. För den på tjenstemannabanan inträdande ynglipgen miste väl alltid i tankarne ligga förvaradt hoppet, att genom flit och arbetsamhet förvärfva sig skicklighet till vinnande i framtiden af egen bergning och nytta för fäderneslandet, ett mål, för hvars uppnående han strider i åratal med arbete och ekonomiska bekymmer. Det är väl sannt, att äfven hittills många moln förmörkat de utsigter, som en lifligzare inbillning kan i ungdomen förespegla den brinnande! hågen till ära och lycka, då, med högst få undantag, under 30 års tid, ingen dugligbet, inga förtjenster varit i stånd att skaffa den civile embetsmannen en högre befordran än till rangen af ledamotskap i ett kollegium, så framt ej andra yttre och mera gällande skäl af börd, relationer, eller en viss riktning af politiska tänkesätt, derjemte varit att tillgå. Vanligen har således hoppet att med ett tarfligt och dagligt bröd kunna njuta familjelifvets glädje varit det högsta, hvarom den från akademien utgående ynglingen kunnat anse sig förvissad, äfven med den ihärdigaste flit samt hufvud och kunskaper. ) Ö Visserligen hafva äfven inom denna inskränktare sfer förtjenstens och arbetsflitens billiga anspråk stundom blifvit ytterligare afskurna genom chefers och förmäns ensidighet eller nepotism att framdraga sina skyddlingar eller anförvandter. Men detta har hkväl endast rört individuella fall. Man har åtminstone icke, såsom det nu skett af Hr von Hartmansdorff, sett godtycket upphöjas till princip och predikas med öppen pauna. Skulle sådana grundsatser blifva lemnade utan ogillande; skulle icke hvarje redlig statens tjepare i sitt sinne protestera med förtrytelse och ovilja mot detta programm af maktbegäret, då kan hos den rättsinnige icke vidare något tvifvel återstå derom, .att all tanka på en duglig och aktningsvärd embetsmannakorps snart vore för alltid aflägsnad, samt att ytligheten, fjesket och lismeriet, vunnit en herrlig seger och snart : i triumf skuile inmarchera för att uteslutande taga statens embeten i besittning. Besynnerligt nog medgifver T:it. Hartmansdorff, det han, såsom yngst bland ledamöterne, äger minsta kännedom om de sökandes skicklighet, men har ändå icke försyn att föreslå det, som utgör en uppenbar orättvisa mot oförvitlige och fullt skicklige tjenstemän i det verk der han sjelf är president, samt att stödja sitt: förord i detta afseende på några allmänna sofismer! Hvad bevisar väl detta annat, än att han alltrfrån sin politiska vindkastning varit behä tad med! stor lust att spela pascha så väl med sina underlydande som med det allmänna, och att han till sitt hat emot tryckfriheten och sina försök alt öka statsutgifterna på de skattdragandes bekostnad, nu endast behöfde lägga denna sista idrott att offentligen uttala sig för godtycket i befordringar, för att hafva sin politiska ära fulländad. Det är ingalunda insändarens mening att yrka, det man vid befordringar utesi tutande skall göra afseende på tjensteåldern: — må den drö) De undantag härifrån, som kunna framställas i exemplen af några ledamöter bland den nuwarAaAndaAa mg l.funvranarerAnAlan hava 28 cn Fian