la smugleriet; ) men mot andra, som ej graverats af ringaste tillförlitlig bevisning, riktas påståenden at alla möjliga slag. Vid yrkandet på värjemålsederne har aktor äfven satt ifråga, huruvida svaranderne händelsevis haft kännedom att nigon oloflig varuinförsel skett. Sådant tyckes förutsätta att hvar och en, som tillfälligtvis finge kunskap om ett smugleri, skulle, vid äfventyr att anses medbroitslig, genastangifva saken hos någon beslagare. Annu hafva dock icke lagarne förnedrat rikets inbyggare till tvungns tullspioner, utan borde aktor nödgas tåla, att hvem som hälst — ut om tullstaten — kan i lugn ceh ro betrakta hvad slags varuinförsel som slumpen erbjuder för hans Äsyn, utan att behöfva nedlåta sig till någon angifvelse deraf. Slutligen får, röranda principen för de värjemålseder som i denna sak spela en så vigtig röle, jag vördnadsfullt erinra huru, äfven med det renaste samvete, en dylix edgång oftast är ett verkligt lidande. Alt nödgss svärja sir fri från en anklagelse förutsätter alltid någon betydligare grad af bevisning; och den som aflagger eden måste alltså lemna den ömtåligasie, den ädlaste sidan af sin opinion — den om samvetets renhe; — till sköflings för godtyckliga misstankar, emot hvilka nästan aldrig en vederliggning är möjlig. Både yitre rättvisa och aktning för religionen bjuda alltså att icke för mycket slösa med dessa eder, och att aldrig använda dem, utan då starka skäl dertill mana. Stockholm den 47 Mers 1842. A. Möller. ) Aktor har i slutpåståendet anmärkt, att deras anklagande stred mot bans öfvertyge!se i lurendrejerimål. Red. anmärk. Uk OR RRRORRXKK E