la smugleriet; ) men mot andra, som ej graverats
af ringaste tillförlitlig bevisning, riktas påståenden at
alla möjliga slag.
Vid yrkandet på värjemålsederne har aktor äfven
satt ifråga, huruvida svaranderne händelsevis haft
kännedom att nigon oloflig varuinförsel skett. Så-
dant tyckes förutsätta att hvar och en, som tillfäl-
ligtvis finge kunskap om ett smugleri, skulle, vid äf-
ventyr att anses medbroitslig, genastangifva saken hos
någon beslagare. Annu hafva dock icke lagarne för-
nedrat rikets inbyggare till tvungns tullspioner, utan
borde aktor nödgas tåla, att hvem som hälst — ut
om tullstaten — kan i lugn ceh ro betrakta hvad
slags varuinförsel som slumpen erbjuder för hans
Äsyn, utan att behöfva nedlåta sig till någon angif-
velse deraf.
Slutligen får, röranda principen för de värjemåls-
eder som i denna sak spela en så vigtig röle, jag
vördnadsfullt erinra huru, äfven med det renaste
samvete, en dylix edgång oftast är ett verkligt li-
dande. Alt nödgss svärja sir fri från en anklagel-
se förutsätter alltid någon betydligare grad af bevis-
ning; och den som aflagger eden måste alltså lemna
den ömtåligasie, den ädlaste sidan af sin opinion —
den om samvetets renhe; — till sköflings för god-
tyckliga misstankar, emot hvilka nästan aldrig en ve-
derliggning är möjlig. Både yitre rättvisa och akt-
ning för religionen bjuda alltså att icke för mycket
slösa med dessa eder, och att aldrig använda dem,
utan då starka skäl dertill mana. Stockholm den 47
Mers 1842. A. Möller.
) Aktor har i slutpåståendet anmärkt, att deras an-
klagande stred mot bans öfvertyge!se i lurendre-
jerimål. Red. anmärk.
Uk OR RRRORRXKK E