presterskapet för att undervisas om viltnesedens vigt Detta hifölls icke; men samvetet tozg dock snart ut sin ritt. Hos kyrkoherden i S:t Catherine församling hafva Nårström och Friberg, efter både all varliga och öma varningar, i tvenne vittnens närvaro bekännt, ett de, tryckte af nöd och fattigdom, låtit för penn:zgar intala sig att vittna falskt mot Handlanden Andersen. De skyllade på en af beslagarne i målet: donne skyllade på en annan; men det vissa falska ederne blifvit köpte och afla;de för erstödja det å Kronans vagnar utförda åtalet. Aktor har mot dessa sina vittnen yrkat men edsstraff. I sammanhang härmed erinrade man sig huru, enlist skräddaren Lundbergs edeliga intyg, ett anna? sf käranderne starkt anlitadt vittne, visat en skriftlig förbindelse på viss vedergällning, om han kunde skeffa Andersen fälld: att tre andre, dödgräfvarer Brodin, dess piga och en arbetskarl Fagerrotb, b ifvit ihärdigt, ehuru fruktlöst, frestade att vittna fiiskt emot samma Andersen, under löfte om penningar och borgen derför af en den publika åklagaremaktsns organ. Allt dettaär öppet anmäldt inför Räzzen. Närström och Friberg hördes hos Domstolen i kyrkoherdens, samt en mängd åhörsres, närvaro, och vidhölio hvad de hos sin själasörjare bekännt. Då, i följd häraf, deras förra vittnesmål måste i sin helhet försvinna; är ock all bevisning mot Andersen undanröjd. Icke ens något rimligt skäl till eigång kan uppletas; och då jag vördnadsful!t yrzar hans frikännande, delar jag den öfvertygelsen, som troligen hyses af hvarje tänkande och rättsipn2d medborgare, nemligen att heldre hundra ägare till beslagsgods må blifva oupptäckta, än en enda fällas med medel af så afskyvärd och samhäilsförstörande avt, som denna sak bragt i ljuset. Jag öfrer2år nu till den del af målet, som rörer beslaget i Alö lada, hvilket af förekomne skäl blifvit behand!adt i sammanhang med det öfriga. Det är af handlingarne upplyst, att denna ängslada, beiägen på den vid Utön liggande ÅAlön, som utgör ett serskildt hemman, är gerom ett berg och en mindre sjö skiljd från sjelfva Ålö gård: att 2:ne vägar leda till ängen der ladan ligger, nemligen en förbi gården, och en på annat håll från hafvet, hvilken sednare, !iksom ladan, ej är synlig ifrån gården, som ligger ov half mil från Utö grufvor. I denna lada, som bevisligen varit före den 2 Oktober 1840 uppbruten 3f personer, hvilka ej haft nyckel dertill, gjordes ssmma dag beslag på en mängd olofligen infördt gods, till värde af omkring 9,000 Rdr Bko. Man har icke nöjt sig med detta byte, utan har gjort anläggning att öka det genom böter. HRättaren på lö, Östergren, blef förnämligast anklagad. Tre andre, nemiigen bokhbållaren Palmqvist, skogvaktaren Johansson samt rättaren Dahlgren, hördes först såsom vilinsen, och hade ingenting att berätta, men stämdes sedan såsom parter. Ingen verklig bevis! ning emot någondera hade förekommit, då första slutpåstäendet afgafs den 3 Juni nästlidet år. Men oförmodadt spridde sig ett rykte att saken borde börjas på ny räkning;en i administratif rigtning betydande person skulle yttrat: Utöboerne måste fillas, om jag också sjelf skulle resa ut och sätta rustningarne i gångn. i Hvad sam troligen blott var en tom berättelse, gick dock på ett undransvärdt sätt i fullbordan. Den tulltjensteman, som gjort beslaget på Ålön, anmälte sig oförmadadt hos Rätten, med det dristiga förtklarandet att han, vid erhållna tillståndet att vara frånvarande från förhören, aldrig anmodat advokatfiskalen att föra hans telan; att han ville sjelf ytterligare höras, helst hen hade nyligen funnit tre tjenliga vittnen att fälla dem man anklagat. Dessa villnen uppgåfvos och kallades, samt befunnos vara just angifvarne, hvilka, för beslagaren bekante från sakens första början, troligen skulle genast blifvit åberopade, om de verkligen haft något att: unpniysa. Vid den nu skedda inställelsen förklarade des:ge personer, som voro fyra dräng-gossar, att de, san tagen före beslaget i Ålö lada, sett Östergren, Johansson, Palmqvist, Frankenberg och Dahl gren, sant om qvällen, inlägga packor i den omförmälda ladsn. Almnackan visar väl att, i följd af månans stallning under hela aftonen den 27 September 4840, denna ovillkorligen varit en af de mörkare böstqvällarne; men likväl föregåfvo vittnena, att de, på 30 å 40 famnars afståod, igenkänt de angifne personserne, och till och med sett att kälkar, hvarpå de skulle kört godset, varit oskodda! TInogen af dessa drängar bodde på Ålön; men deras . sällsamma nirvaro vid ladan på en så olämplig tid. . sökte de förklara dermed att de passerat förbi, för. att (på en krokväg) besöka öfra Nederbyn, der del, I hört att dans blifvit samma afton tillställd. Ingen har dock sett dem vid Nederbyn på denna qväll, och de måste-sjelfva inför rätten msdgifva, att ingen dans aderstädes då var tillämnad. Enligt andra vittnens berättelser hade två af dessa unga vittnen, söndagen före besloget, hemkommit på eftermiddagen, och, i vanlig tid om qvällen, funnits i sina sängar, der, efter god sämn, de vaknat följande dagen. Om en försigtig pröfning af hvarje bevisningsåtgärd är nödig för att afligsna all otillförlitlighet från de skäl hvarpå iiomslut grundas; kunna aldrig dessa nya vittnen förtjena trovärdighet. Jag har förut uppgifvit en sannolik förklaring öfver sättet huru de af! enfaldighet blifvit missledde, utan att sjelfva åsyftal. något ohdi; och jag är öfvertygad att, äfven inför. allmänna opinionen en seger, vunnen genom dylika vittnesidtyg, skule lända åklagaresidan till mera skada, än g8gr. En af de minst öfverlagda bland aktors åtgärder i målet, är imedlertid yrkandet att Palmqvist, Johansson och Dahlgren — som aktor vill anse gerom nyssnämnde vittnen förvunne till införseln af det på Ålö anhållne godset, och hvilka i början hördes såsom viitnen — måtte anses med ärerörigt straff, emedan de icke, i följd af vittneseden, gjort angif velser mot sig sjolfva. Detta påstående är under all vederläggning, och väcker lika stor förundran, ehvad man betraktar grofheten i det juridiska misstag som derföre ligger till grund, eller lågheten i den öppet uttaladesyftningen att göra vittneseden till bekännelserec skap. Besynnerligt är att aktor, oansedt nyssnämnde för farande, likvål i slutet af sin sednaste skrift omtalar olämpligbeten att, i tullmål, förvandla vittnen till parter. Men På konseqvensen göres icke snspråk i dessa påståenden. Mot den person, som, enligt egen bekännelse och ANdras intvg, mottagit godset på Dan