presterskapet för att undervisas om viltnesedens vigt
Detta hifölls icke; men samvetet tozg dock snart
ut sin ritt. Hos kyrkoherden i S:t Catherine för-
samling hafva Nårström och Friberg, efter både all
varliga och öma varningar, i tvenne vittnens närvaro
bekännt, ett de, tryckte af nöd och fattigdom, låtit
för penn:zgar intala sig att vittna falskt mot Hand-
landen Andersen. De skyllade på en af beslagarne
i målet: donne skyllade på en annan; men det vissa
falska ederne blifvit köpte och afla;de för
erstödja det å Kronans vagnar utförda åta-
let. Aktor har mot dessa sina vittnen yrkat men
edsstraff. I sammanhang härmed erinrade man sig
huru, enlist skräddaren Lundbergs edeliga intyg,
ett anna? sf käranderne starkt anlitadt vittne, visat
en skriftlig förbindelse på viss vedergällning, om
han kunde skeffa Andersen fälld: att tre andre, död-
gräfvarer Brodin, dess piga och en arbetskarl Fa-
gerrotb, b ifvit ihärdigt, ehuru fruktlöst, frestade att
vittna fiiskt emot samma Andersen, under löfte om
penningar och borgen derför af en den publika
åklagaremaktsns organ. Allt dettaär öppet anmäldt
inför Räzzen. Närström och Friberg hördes hos
Domstolen i kyrkoherdens, samt en mängd åhörsres,
närvaro, och vidhölio hvad de hos sin själasörjare
bekännt. Då, i följd häraf, deras förra vittnesmål
måste i sin helhet försvinna; är ock all bevisning
mot Andersen undanröjd. Icke ens något rimligt
skäl till eigång kan uppletas; och då jag vördnads-
ful!t yrzar hans frikännande, delar jag den öfverty-
gelsen, som troligen hyses af hvarje tänkande och
rättsipn2d medborgare, nemligen att heldre hundra
ägare till beslagsgods må blifva oupptäckta, än en
enda fällas med medel af så afskyvärd och sam-
häilsförstörande avt, som denna sak bragt i ljuset.
Jag öfrer2år nu till den del af målet, som rörer
beslaget i Alö lada, hvilket af förekomne skäl blifvit
behand!adt i sammanhang med det öfriga.
Det är af handlingarne upplyst, att denna ängs-
lada, beiägen på den vid Utön liggande ÅAlön, som
utgör ett serskildt hemman, är gerom ett berg och
en mindre sjö skiljd från sjelfva Ålö gård: att 2:ne
vägar leda till ängen der ladan ligger, nemligen en
förbi gården, och en på annat håll från hafvet, hvil-
ken sednare, !iksom ladan, ej är synlig ifrån gården,
som ligger ov half mil från Utö grufvor. I denna
lada, som bevisligen varit före den 2 Oktober 1840
uppbruten 3f personer, hvilka ej haft nyckel dertill,
gjordes ssmma dag beslag på en mängd olofligen in-
fördt gods, till värde af omkring 9,000 Rdr Bko.
Man har icke nöjt sig med detta byte, utan har gjort
anläggning att öka det genom böter. HRättaren på
lö, Östergren, blef förnämligast anklagad. Tre an-
dre, nemiigen bokhbållaren Palmqvist, skogvaktaren
Johansson samt rättaren Dahlgren, hördes först så-
som vilinsen, och hade ingenting att berätta, men
stämdes sedan såsom parter. Ingen verklig bevis!
ning emot någondera hade förekommit, då första
slutpåstäendet afgafs den 3 Juni nästlidet år.
Men oförmodadt spridde sig ett rykte att saken
borde börjas på ny räkning;en i administratif rigt-
ning betydande person skulle yttrat: Utöboerne
måste fillas, om jag också sjelf skulle resa ut och
sätta rustningarne i gångn. i
Hvad sam troligen blott var en tom berättelse, gick
dock på ett undransvärdt sätt i fullbordan. Den
tulltjensteman, som gjort beslaget på Ålön, anmälte
sig oförmadadt hos Rätten, med det dristiga förtkla-
randet att han, vid erhållna tillståndet att vara från-
varande från förhören, aldrig anmodat advokatfiska-
len att föra hans telan; att han ville sjelf ytterliga-
re höras, helst hen hade nyligen funnit tre tjenliga
vittnen att fälla dem man anklagat.
Dessa villnen uppgåfvos och kallades, samt be-
funnos vara just angifvarne, hvilka, för beslagaren
bekante från sakens första början, troligen skulle
genast blifvit åberopade, om de verkligen haft nå-
got att: unpniysa. Vid den nu skedda inställelsen för-
klarade des:ge personer, som voro fyra dräng-gossar,
att de, san tagen före beslaget i Ålö lada, sett Ö-
stergren, Johansson, Palmqvist, Frankenberg och Dahl
gren, sant om qvällen, inlägga packor i den omför-
mälda ladsn. Almnackan visar väl att, i följd af
månans stallning under hela aftonen den 27 Sep-
tember 4840, denna ovillkorligen varit en af de
mörkare böstqvällarne; men likväl föregåfvo vittnena,
att de, på 30 å 40 famnars afståod, igenkänt de an-
gifne personserne, och till och med sett att kälkar,
hvarpå de skulle kört godset, varit oskodda! TIno-
gen af dessa drängar bodde på Ålön; men deras .
sällsamma nirvaro vid ladan på en så olämplig tid. .
sökte de förklara dermed att de passerat förbi, för.
att (på en krokväg) besöka öfra Nederbyn, der del,
I
hört att dans blifvit samma afton tillställd. Ingen
har dock sett dem vid Nederbyn på denna qväll, och
de måste-sjelfva inför rätten msdgifva, att ingen dans
aderstädes då var tillämnad. Enligt andra vittnens
berättelser hade två af dessa unga vittnen, söndagen
före besloget, hemkommit på eftermiddagen, och, i
vanlig tid om qvällen, funnits i sina sängar, der,
efter god sämn, de vaknat följande dagen. Om en
försigtig pröfning af hvarje bevisningsåtgärd är nö-
dig för att afligsna all otillförlitlighet från de skäl
hvarpå iiomslut grundas; kunna aldrig dessa nya
vittnen förtjena trovärdighet. Jag har förut uppgif-
vit en sannolik förklaring öfver sättet huru de af!
enfaldighet blifvit missledde, utan att sjelfva åsyftal.
något ohdi; och jag är öfvertygad att, äfven inför.
allmänna opinionen en seger, vunnen genom dylika
vittnesidtyg, skule lända åklagaresidan till mera ska-
da, än g8gr.
En af de minst öfverlagda bland aktors åtgärder i
målet, är imedlertid yrkandet att Palmqvist, Johans-
son och Dahlgren — som aktor vill anse gerom
nyssnämnde vittnen förvunne till införseln af det på
Ålö anhållne godset, och hvilka i början hördes så-
som viitnen — måtte anses med ärerörigt straff, e-
medan de icke, i följd af vittneseden, gjort angif
velser mot sig sjolfva. Detta påstående är under all
vederläggning, och väcker lika stor förundran, ehvad
man betraktar grofheten i det juridiska misstag som
derföre ligger till grund, eller lågheten i den öppet
uttaladesyftningen att göra vittneseden till bekän-
nelserec skap.
Besynnerligt är att aktor, oansedt nyssnämnde för
farande, likvål i slutet af sin sednaste skrift omta-
lar olämpligbeten att, i tullmål, förvandla vittnen till
parter. Men På konseqvensen göres icke snspråk i
dessa påståenden. Mot den person, som, enligt egen
bekännelse och ANdras intvg, mottagit godset på Dan-