icke längre bör få klyfvas, de arfvingar, som
icke erhålla sin del i; jorden, måste utlösas ge-
nom penningar af den ene arfvingen, som blir
vid hemmanet? Blir väl då dennes i samma
förhållande skuldsatta tillstånd en smula bättre,
oaktadt det mindre synes för den ytlige betrak-
taren, som ser honom sitta med en större hem-
manslott, och dermed, ganska engladumt, håller
honom för burgen? Kan man icke någon gång
uppvakna till det enkla erkännandet, att enär
det är och blir en sanning, att en absolut full-
komlig klokhet gifves ingenstädes, hvarken hos
den ena menniskan eller den andra, hvarken hos
bondeklassen eller herreklassen, hvarken hos
dem, som skola stifta lagen för hemmansklyfnin-
sens gräns, eller hos dem, som hafva sina hem-
man att klyfv2, det bästa då måste vara, attlåta
hvar och en obehindradt hushålla med sitt, bäst
han gitter och förstår; samt ifrån styrelsens sida
ingen annan åtgärd vidtaga, än blott den, att ge-
nom folkuppfostran gifva menniskorna så mycken
och en så god undervisning, som möjligt; ett me-
del,hvilket både är det bästa att använda emoi
ekonomiska, liksom alla andra faror i dylik väg,
och tillika är det eada utförbara. Heia tanken
om en lag för besuttenheten, då dermed menas,
såsom det måste, en egenskap att vara bärgad,
förfalier till en politisk di:öm, så fort icke tillika
Skuldsättning kan genom samma lag förhindras.
Ty måttet af jordstyckets större eller mindre
vidd utmärker, utan skuldfrihet, ingenting rö-
rande egarens besuttenhet. Visserligen veta vi
många bönder, som fått gå ifrån sina hem-
mansdelar; men vi kunna lika lätt uppräkna e-
sare af stora gods, som icke på dem kunnat slå
sig ut, emedan egendomen varit behäftad med
inteckningar till: så stort belopp, att räntan,
som årligen betalades, lemnade ingenting öfver
åt den nominella godsinnebafvaren.
— Längre ned i samma Bi förekomma några ut-
fall emot den nyss utkomna 53:e delen af Gabridle,
hvilka från Biets sida äro mycket begripliga, då
nan vet, att dess parti gjort politisk förföljelse
emot denna romans författare till en kär syssel-
sättning. Således finner Biet i Gabricle alideles
orimligt, att en baron, som duellerat, kan för-
hjelpas på flykten och erhålla pass för att und-
komma; liksom alla dagars erfarenhet icke vi-
sade, att personer, efter utöfvade gerningar af
den tvetydigaste natur, blifvit tagne under ar-
marne och förhulpne ur landet; hvarvid, bland
annat, visst mer än en gång passerat, att perso-
ner i sjelfva Ludvig Filips stäliming skrifvit hand-
bref till rekommendation utrikes. Att brudpar
på samma dag, som afresan sker, låta viga sig
och underskrifva äktenskapskontrakt, vet Biet
icke heller vara rimligt; fast icke blott all tea-
ter- och romanlitteratur derom kan förtälja så
mycket Biel behagar, utan ock det verkliga hfvet,
serdeles i söderländerna, derpå gifver tillräckliga
exempel. Samma kan man säga om den psy-
kologiska omständigheten, att grefvinnor, sådana
som en Amensaide de Tirlemont, hyst kärlek till
srefvar, sådana som en Hyacinthe de Ruonville,
hvilken väl var en bof, men dock alltid af la
haute volge. Huru många förälskade sig icke i
Rinaldo Rinaldini? huru många fröknar och gref-
vinnor hafva icke brunnit af kärlek till prinsar
och chevalierer, som genomstungit eller förgiftat
sina motståndare? Medeltidens riddare att förti-
sa, som aldrig saknade förnäma och sköna frun-
limmers ynnest, för det, ait de begått grymhe-
ter. Slutligen förekommer i Biet den kuriagi-
teten, att det funnit täcka och behagfulla taflor,
serdeles mot slutet af romanen, och isynnerhbet
hufvudpersonen Gabrib!es karakter väl genomförd.
Det har ej haft det ringaste att anmärka vid
abelns machineri eller händelsernas inre kom-
bination.
SATTE SULAKE EN