derrättelser från den ädle läkaren, som utan bö-
ner, suckan och veklagan, utan hufvudhängande
och bibelspråk, utöfvade den kristliga. dygden,
så mycket aktningsvärdare, som ban sjelf deri-
genom förlorade ganska betydande fördelar.
Det var en af de sista dagarne i September då
Rosa Alberti uppsteg i morgongryningen. Him-
melen hängde dyster, liksom en askgrå slöja öf-
ver jorden, och molnen förlorade sig formlösa i
hvarandra till dess de förvandlades till en massa,
som allt mer och mer tycktes sänka sig. Tjocka
dimmor uppstego ur jorden och insvepte alla
föremål, hvilka således endast framträngdei obe-
stämda konturer. Nu nalkades moln och töcken
till dess? deföfsta upplöste sig i-ett regn, som
nedströmmade stilla och jemnt, men så mycket
ihärdigare. i
Rosa hade föga sofvit om natten; hennes röds
svullna ögonlock visade att hennes smärta gifvi
sig luft i tårar, och när hon nu såg ut på det
otrefliga vädret och den dystra himmelen, då
blef hennes bröst ännu mer beklämdt och be-
kymrets börda tycktes. hota att ännu mer ned-
tynga henneö.
Det vår den dagen, då hon skulle lemnal det
Hoheasteinska huset för att aldrig mer återvän-
da dit; det var den dag som begrof alla henne:
förhoppningar om sällhet. Hennes hufvud värkte
och var oredigt af den långvariga gråten, och
hon började, nästan utan all tanka, att inpacka
sina -saker. Hon hadesnart slutat detta arbete,
och då frukosttiden var inne, trädde hon resfär-
dig ini baronens rum. Han var nu vänligare
mot henne än han på länge varit, och hade, så-
som erkänsla för hemnes tjenst, lagt i ordning en