NÅGOT FRAN TYSKLANDS TEOLOGISKA POLEMIK. Frågan om söndagens firande har, som mar vet, nyligen inom det Preussiska riket uppväck mycken skriftvexling mellan både teologer oci icke teologer, dervid jemte mycket ultrarigori stiskt och metbodistiskt, äfven mycket sundt,oct välgrundadt i liberal anda blifvit yttradt. Et ganska tänkvärdt bidrag till denna litteratur fö; sig, har nu sednast lemnats af en viss Detroit sje!f prestman i Königsberg, den der uti en pre: dikar, som sedan blifvit af trycket utgilven, öp. pet förklarat sig emot hvarje tvång till upprätt hål!ande af den kristliga kulten! Kristendomen — säger han, — miste väsendtligen vara grun: dad på något inre, och den inzår derföre icke i os: utifrån utan uppenbarar sig inifrån i det yttre.n.. Högtidsdagar och Söadagar miste väl finnas, fö jatt låta känslans inre verld träda ut i en yttre uppenbarelse, men dessa hållpunkter äro likvä i sjelfva verket fastställda endast för vår svag. hets skull; ty den i sanning frie, behöfver dem icke, ty ban är, hvad ögonblick som helst, beredd på att aflägga räkenskap för sina handlingar och tankar. — En doktor Jachmann, privatdocent i teologien vid universitetet i Königsberg, hvars brochyrer om Sabbaten och Söndagen omedelbart sluts sig till Detroits predikan, utgår från den ganska riktiga historiska åsigten, att den kristna söndagen vä sendtligen skiljer sig från den judiska sabbaten Da äldsta kristna lade sabbaten på veckans första dag, för att icke ha sin gudstjenst gemensam på samma dag med judarna, och behöllo det hedniskt astrologiska namnet söndag (dies solig, solens dag,) emedan de deri funno en symbol af det ljus, som kristendomen var kallad att utbreda öfver jorden. Det är imedlertid satt utom allt tvifvel, att i de trenne första århundradena de öfriga timmarna af söndagen, hvilka icke voro anslagna till gudstjensten, på intet vis ansågos frikallade från de vanliga söcknedagarnes arbeten och verldsliga sysselsättningar. Först Constantin den store var den, som stadgade att STEKEN PRE TA NES SU ENN RAR SSE HEDEN