uppdragå en grånsskilhåd mellan förr och nu och helt otvunget tillkännagifva, hvad som kan äga rum med mången annan tidning, att en elterföjjande Redaktion icke behöfver binda sig vid de åsigter, som under en äldre period framstallts under en annans ledning. Freja kände också tillräckligt Aftonbladets sätt att gå tillväga, för att veta, att vi i sådant fall visserligen icke hade skolat säga ett ord om den snön, som föll i fjolm, Men långt ifrån att vilja fatta den verkliga välmening, som låg till grund för detta Aftonbladets handlingssätt, har den nuvaraude Redaktören af en lumpen inbilskhet, som i längden bekommer mycket illa, icke allenast gjort sig solidariskt ansvarig för f.d. Utgifvarens artiklar och-försökt taga dessa i försvar, oaktadt f. d. Utgifvarens verkliga ställning och riktningen af hans åsigter, äfven den tiden och alltifrån de sista årgångarne af Argus, icke varit en hemlighet för någon, om icke tilläfventyrs för Frejaredaktören; och i och med detsamma rusar hedersmanner pu blindt tillbaka i reaktionens armar, ropar till och med att elden är lös, beskärmar sig öfver förnärmad heder och ära, och öfveröser oss med de plumpaste tillmälen, för det vi tagit oss friheten belysa just de artiklar och tendenser i Freja under sistlidne Riksdag, som häriedde sig från den nyssnämnde några månanader efieråt till de reaktionäras läger formligen öfvergångne medarbetaren. Ivgen lär di vidare förebrå oss, om vi numera betrakta Freja endast ifrån dena position, som hon sålunda sjelt gifvit sig. Tu Pas voulu, Georges Dandin. Litom oss nu se, huruvida Aftonbladet verkligen, såso:a Freja i sin jemmer-artiikel för i Tisdags påstår, i afseende på de deruti upptagna punkterna af vir räfst, visat ett bbrutalt gäckeri af heder och anständighet,, heder och ärar, burit sig åt som en skurkp, 0. s. v., elier hvarthan dessa epitheter återfalla, om de verkligen skola tillämpas. Den första punkten angår, att Aftonbladet uti er anmärkning om Frejas riksdags-plan den 3 Januari 1340 yttrat, att Freja deri icke nämnt ett ord em nödvändigheten för Ständerna att intaga en inponerande ställning på Stat: Utskottsvägen, då likväl i slutet af artikeln verkligen funnits en strof derom, att representationen kunde göra en anmälan efter 107 om Rådgifvarnes afligsnande, förstådd till sin verkliga syftning, och att dertill fordrades, att inga anslag beviljades förr, än representationen såg en minister utnämnas, som verkligen förtjenade nationens förtroende. Denna anmärkning är grundad till sjeifva hufvudinnehållet, men den märkhza skilnaden, som Freja-red. visligen aktat sig vidröra, är att Aftonbladet sjelfmant och opåmint, innan någon anmärkning gjordes från annat hå!l, med all loyautet rättade och anmärkte -den förbisedda strofen. Vi fråga nu läsaren, hvem har här bandlat bedrägligt, Aftonbladet, som sjelf gjorde rättelsen, eller den usla Freja, som förteg det:a och ännu pistir, att rättelsen var nödivungen ? En annan omständighet, som härvid äfven karakteriserar Frejas ärlighet och hedern, är att hon lisaledes döljer, att den ifrågavarande citationen var blott en bisak i Aftonbladets anmärkning. O:-fsedt nemligen det sannolikt overkställbara dei, att bevilja inga anslag, heldst då de s. k. ordina.ie skatternas ändring förklarats beroende af Konungens sanktion, och hvad tull bevillningen beträffar, Freja visst icke skulle vara den, som wille afskaffa denna, samt att frasen tnga anslag i hennes mun således påtagligen var ett tom: ord utan mening; oafsedti detta, säga wi, så gällde Aftonbladets hufvudsakliga anmärkning mot Freja aldeles icke den här ofvan citerade pur-kten, utan det råd hon i sin riksdagsplan gaf Ständern, att ej befatta sig med de stora r-formrågorna, utan endast ingå med en begäran til den nya regeringen, på hvilken mar skulle bvega allt sitt hopp (men hvars utnäimnande Jikväl i alla händelser tillhörde Konungen), att uwarheta ett förslag derom till en blifvande urtima riksdag, oeh likaså ett förslag till tulloch handelsagstiftning, m. m.; med ett ord, att för tillfället uppskjuta atla dessa frågor, och det just i ev ögonblick, då det stationära systeme! bade att befara en stark impuls till reformer från folkets sida ). Detta råd var och är således ) Det ar mer än väl bekant, att hela den stora politiska striden i vår tid emellan representatift regeringssätt å ena cch absolutism å andra sidan till en viss grad koncentrerar sig just omkring den här omtvistade hufvudpunkten, antinzen impulsen till reformer skall få komma frår folket och dess representanter eller från regeringarna; och den absalutistiska tendensen uttrycker sig just i ordspråket: SEEDERS EEE EE SEE etdnde hvad vi ega samt lemnat mig och mina barn