Men derjemte hade en så dyster melankoli be-
mäktigat sig hennes själ, atthon ofta förblef flere
dagar instängd på sitt rum, der hon ej emottog
någon annan än Mathias. Här lemnade henne
den sistnämnde en dag en brochyr kallad: Yt-
tersta domen, som han bad henne läsa; baro-
nessan gjorde det äfven.
Det var redån sent om aftonen då hon slutat
detta pietistiska vanvett, hvari talades om Guds
bämnd, som icke förlät äfven den minsta synd
utan det förskräckligaste straff. Länge satt hon
orörlig och likblek på soffan; derefter steg hon
upp, kastade på sig en shawl och lemnade, med
obetäckt hufvud och hastiga steg, huset.
Andra morgonen fann kammarjungfrun hen-
nes dörr öppen och hennes säng orörd, men ba-
ronens stjufdotter stod icke att finna. På golf-
vet låg den omtalta brochyren. Underrättelsen
flög som en löpeld genom huset och framträng-
de ända till baronens öron. Han skyndade dit,
men ingen kunde meddela någon upplysning.
Som imedlertid baronessans egenheter ofta gått
ända till det otroliga, så uttydde man hennes
försvinnande äfven såsom följd af något sådant
infall och afbidade med tålamod hennes hem-
komst.
Eftermiddagen kom broder Mathias på vanlig
tid och blef så öfverraskad af sin väns försvio
nande, som husfolket var det öfver hans för-
säkringar, att han ingenting visste om anled-
ningen dertill.s Mathias lofvade att göra allt,
för att finna rätt på henne, och ville just lem-
na huset, då flera karlar anlände, åtföljde af en
polistjensteman och bärande en bår, på hvilken
en kropp syntes ligga, höljd af en hvit duk.
Mathias blef stående liksom förstenad och i-
genkände, då man borttog duken, i det stela,
uppsvällda ansigtet, den saknade.
Baronessan Liedersdorf hade, förtviflande om
Guds nåd, störtat sig i Rhen och drunknat.
Mathias försvann och syntes aldrig mer till.
(Forts. följer.)