lutet förekoms af en tilldragelse, som ändrade
la förhållanden.
Detta arf var nemligen den hufvuddriffjed er,
om fästade broder Mathias vid baronessan; kuva-
le han förmå den gamla damen att, af ett eler
innat skäl, med detsamma fly inom den Krumim-
ka församlingens sköte, här afsäga sig veriden
ch testamentera arfvet åt samfundet, så var,
nligt Ratzlers sista bref, en ärofull existens deri
wonom försäkrad. Hans bekymmersamma lifs si-
sta förhoppning berodde således få detta mils
ippnående och Mathias slingrade sig således med
hundrade polyparmar omkring frökens själ. Prob-
lemets vigt skärpte hans förstånd, hvilket ängs-
ligt vacklade omkring för att finna ett medel,
hvarigenom han kunde draga sitt offer från jor-
den och ned i förderfvets afgrund. Snart hade
han upptäckt hennes svaga sida. Det var fruk-
tan för en oblidkelig sträng domare, och begag-
nande denna svaghet, förskräckte han hennes
rädda själ med den förfärande bilden af en vred-
gad Gud. Lik en hungrig gam sväfvade han på
en svärmisk fantasis utbredda vingar i en mystisk
religiositets dimgråa höjd; hans öga sköt giriga
blickar på den stilla betande hjorden, tilldess
ban varseblef ett förvilladt får; då störtade han
pilsnabbt ned, slog sin förbannelsedoms skarpa
klor i det döfvade djurets nacke och lyfte det
svagt kämpande med sig upp i den svindlande
höjden. Han sköt fram öfver berg och klippor:
tilldess en oöfverskådlig afgrund gapade under
honom; då öppnade han det bloddrypande sval
get, nedstörtade med offret, och triumferande för-
tärde röfvaren sitt olyckliga byte.
Baronessan hade i umgänget med Mathias sökt
en stödjepunkt för sina vacklande meningar, trös!
och lugn, men befästades genom honom icke
allenast i sin fruktan, utan kände den till och
med ökad till den största möjliga höjd, så at
hon ofta öfverlemnade sig åt verklig dödsånges
och förtviflan, tv nu förvandlade sig den ringa
ste svaghet i hennes ögon till en oförlåtlig skuld