lutet förekoms af en tilldragelse, som ändrade la förhållanden. Detta arf var nemligen den hufvuddriffjed er, om fästade broder Mathias vid baronessan; kuvale han förmå den gamla damen att, af ett eler innat skäl, med detsamma fly inom den Krumimka församlingens sköte, här afsäga sig veriden ch testamentera arfvet åt samfundet, så var, nligt Ratzlers sista bref, en ärofull existens deri wonom försäkrad. Hans bekymmersamma lifs sista förhoppning berodde således få detta mils ippnående och Mathias slingrade sig således med hundrade polyparmar omkring frökens själ. Problemets vigt skärpte hans förstånd, hvilket ängsligt vacklade omkring för att finna ett medel, hvarigenom han kunde draga sitt offer från jorden och ned i förderfvets afgrund. Snart hade han upptäckt hennes svaga sida. Det var fruktan för en oblidkelig sträng domare, och begagnande denna svaghet, förskräckte han hennes rädda själ med den förfärande bilden af en vredgad Gud. Lik en hungrig gam sväfvade han på en svärmisk fantasis utbredda vingar i en mystisk religiositets dimgråa höjd; hans öga sköt giriga blickar på den stilla betande hjorden, tilldess ban varseblef ett förvilladt får; då störtade han pilsnabbt ned, slog sin förbannelsedoms skarpa klor i det döfvade djurets nacke och lyfte det svagt kämpande med sig upp i den svindlande höjden. Han sköt fram öfver berg och klippor: tilldess en oöfverskådlig afgrund gapade under honom; då öppnade han det bloddrypande sval get, nedstörtade med offret, och triumferande förtärde röfvaren sitt olyckliga byte. Baronessan hade i umgänget med Mathias sökt en stödjepunkt för sina vacklande meningar, trös! och lugn, men befästades genom honom icke allenast i sin fruktan, utan kände den till och med ökad till den största möjliga höjd, så at hon ofta öfverlemnade sig åt verklig dödsånges och förtviflan, tv nu förvandlade sig den ringa ste svaghet i hennes ögon till en oförlåtlig skuld