Se
Det som skett, var snart glömdt, så mycket
mer, som bloit en hufvudtanka sysselsatte Oskars
själ, och denna var: snart återser du hemlan-
dets berg.
Två dagar sednare lade det skepp, som förde
Oskar, ut på hafvet. Kaptenen hade vinkat sitt
sista vänliga farväl åt Barbareskstaden, som små-
ningom försvann undan hans blickar, men icke
så de mångfaldiga minnena af hvad han der upp-
lefvat; och då han ännu en gång genomgick de
brokiga bilderna, då uppdykade åter för hans
minne den ifrågavarande kolonistens anlete, som
förefallit honom så bekant, och som en blixt
flög den genom hans själ och han ropade:
Det var lord Casteleount!
XL.
BARONESSAN LIEDERSDORF.
I det Hohensteinska huset i Mannheim hade
under de sista månaderna ingenting förändrat
sig. Mathilda vågade ännu en gång varna den
gamle baronen för ett steg, som han framdeles
skulle ångra, och hvilket nu skulle så hård!
träffa hans ende son. Hennes bemödanden vorc
imedlertid fruktlösa, ty baronessan hade varit
klok nog, att småningom qväfva den sista lem-
ningen af faderlig kärlek, och då den gamle her-
ren nu från andra handen erfor, att Oskar fari!
till Algier, blef han fullkomligt uppretad emo!
honom, och ansåg detta steg för ett oerhörd
lättsinne samt ett bevis huru rätt han hade ati
rädda en mödosamt förvärfvad förmögenhet up-
dan en sådan menniska, som icke skydde at
blanda sig med alla nationers utskum.
Hvad hjelpa förnuftskäl och kärleksfulla före
ställningar emot egensinne och passionerade för
domar? — Förr kan ni utforska hafvets djup
förr befalla öfver solens lopp, än ni besegrar des
sa mörkrets söner.
Samtelige punkterna i det Hohensteinska te
stamentet, till förmån för baronessan Lieders
dorf, voro redan fastställda, då det juridiska be