Se Det som skett, var snart glömdt, så mycket mer, som bloit en hufvudtanka sysselsatte Oskars själ, och denna var: snart återser du hemlandets berg. Två dagar sednare lade det skepp, som förde Oskar, ut på hafvet. Kaptenen hade vinkat sitt sista vänliga farväl åt Barbareskstaden, som småningom försvann undan hans blickar, men icke så de mångfaldiga minnena af hvad han der upplefvat; och då han ännu en gång genomgick de brokiga bilderna, då uppdykade åter för hans minne den ifrågavarande kolonistens anlete, som förefallit honom så bekant, och som en blixt flög den genom hans själ och han ropade: Det var lord Casteleount! XL. BARONESSAN LIEDERSDORF. I det Hohensteinska huset i Mannheim hade under de sista månaderna ingenting förändrat sig. Mathilda vågade ännu en gång varna den gamle baronen för ett steg, som han framdeles skulle ångra, och hvilket nu skulle så hård! träffa hans ende son. Hennes bemödanden vorc imedlertid fruktlösa, ty baronessan hade varit klok nog, att småningom qväfva den sista lemningen af faderlig kärlek, och då den gamle herren nu från andra handen erfor, att Oskar fari! till Algier, blef han fullkomligt uppretad emo! honom, och ansåg detta steg för ett oerhörd lättsinne samt ett bevis huru rätt han hade ati rädda en mödosamt förvärfvad förmögenhet updan en sådan menniska, som icke skydde at blanda sig med alla nationers utskum. Hvad hjelpa förnuftskäl och kärleksfulla före ställningar emot egensinne och passionerade för domar? — Förr kan ni utforska hafvets djup förr befalla öfver solens lopp, än ni besegrar des sa mörkrets söner. Samtelige punkterna i det Hohensteinska te stamentet, till förmån för baronessan Lieders dorf, voro redan fastställda, då det juridiska be