den fredliga militärtjenstens många skuggsidor och hans af fadrens vrede och skiljsmessan frår den älskade förkrossade hjerta längtade, att: verksamt lif få förgäta de qval, det icke vågade uttala, så beslöt han att i Afrika söka, om e sin lycka, åtminstone sitt själslugn. Denna föresats mognade i Strassburg till fullt beslut emedan han, genom bemedling af en sin vän hvars far hade hefälet i denna fästning, erhöll rekommendationsbref till marskalk Valee, och sålunda kunde anträda resan med grundadt bopp om en passande anställning. För hans kränkta barnsliga pligtoch hederskänsla var det för öfrigt bäst att han aflägsnade sig så långt som möjligt, och så lösslet han sig med våld från fäderneslandet, som snart skulle ligga långt bakom honom, med allt hvad han älskade och värderade. En månad sednare fyllde en frisk, nordlig vind seglen på ångfartyget Tricolores som, för att så mycket mer påskynda sin fart, stolt utbredde dem, liksom svanen sina hvita vingar, och ilade mot Algiers kuster. Den mörka natten hade lemnat rum åt en herrlig mörgön ; svala vindar hade skingrat hvarje spår afstöcknet, och underrättelsen, att man var nära målet, hade lockat alla passagerare på däck. Afven ÖOskarsinfann sig bland dem och riktade, med korslagda armar, sina sorgsna blickar åt den antydda punkten. Hvarje hjerta klappade af orolig tanka på hvad sora väntade honom i det land; man ilade till mötes, Förhoppningar och bekymmer korsade hvarandra i de flestes själ, och hos mången hoppressa