viljat, att Postverkets stat tills vidare finge u:föra:
med 350,600 Rår, jemte indeld lön, för att med bi
behåilande af dåvarande aflöningsstater företrädesvi:
användas till post-inrättningens. förbättrande sam
till understöd och befrämjande af de gegneliga dili
gens-inrättningarne.
Med anledning häraf och då ministerstaten, för
hvilken Rikets Ständer lemnat ett årligt anslag a
266,666 Rdr 32 sk. Bko, icke måtte kunna anses
för det nu uppgifna behofvet äga något anspråk pi
de af Rikets Ständer för postverket förbehållna oct
företrädesvis till sjelfva post-inrättningens förbättran
de anvisade medel. hade blifvit anmärkt, att rådgif
vare åtgärden varit stridande mot 65 Regerings
formen, som stadgar, att Statens medel icke må an
vändas till andra ändamål, än de af Rikets Ständei
fastställda.
Såsom svaromål härpå hade de tilltalade anfört
att deras tillstyrkande d. 4 Sept. 1837, emot hvilke
anmärkningen är rigtad, innebär blott en tillämp
ning af de åren 4830 och 1831 af Kongl. Maj:t fat.
tade beslut, hvarvid anmärkning vid 41834—183?
årens Riksdag icke ägt rum; samt att för örigt Sta.
tens embetsverk, äfvensom flere serskilda embets
män, utan afseende på de dem anvisade löneanslag
eller expensmedel, njuta portofrihet för deras bref
vexling i embetsärerden; hvilken frihet för dem
som hafva sådan brefvexling på utrikes orter, sträc
ker sig till alla, så väl dit afgående, som derifrår
ankommande bref, så att kostnaden, liksom andr:
utgifter vid postverket, blifva af uppbörden direkte
godtgjoråa eller derå afskrifna, innan något för post
inrättningens förbättrande disponibelt öfverskott kar
uppkomma.
Just. Omb. eriarade härvid, att de äldre rädgif
vare-åtgärderna hvarken äro bekanta, eller om dt
än vore det, utgöra föremål för hans granskning
att behörigheten af äldre besluts tillämpning unde
en sednare tid esomoftast kan vara tvifvelsmål un
derkastadt, beldst då under tiden förändrade förhål
landen inträffat; att frågans anmälan och behand-
ling år 4837 antydde behofvet i allmänbet af nya
förfoganden; att den anmärkta rådgifvare-åtgärder
alltså innebar icke blott en tillämpning af förra be
sluten, utan en åt desamma gifven utsträckning, så
vidt dervid afsågs den del af postporto-afgifterna
som icke kunnat genom den, enligt 1830 års be
slut, tillåtna frankering å svenska postkontoren utom-
lands betäckas; att för öfrigt uppgiften om andrs3
embetsverks och serskilda embetsmäns postfrihet vid
utrikes brefvexling i embetsärenden, ingalunda, åt-
minstone af domstolarnes och hans egen, i detta
hänseende förvärfvade erfarenhet, bekräftas. Han
förnyar således sitt påstående.
Svarandena invände åter häremot, att om den, ai
Just. Ormåb. framställda åsigt skulle medgifvas, un-
derkändes i och med detsamma Kongl. Maj:ts höga
rättighet, att, på grund af företeende omständighe-
ter, tilldela fribrefsrätt åt något embetsverk eller
någon embetsman, som icke redan vore deraf i åt-
njutande. Denna rättighet i allmänhet, säga de,
har aldrig varit ifrågasstt; och, mot tillämpningen
deraf, till åtskilliga Kongl. Maj:ts beskickningar,
hafva de ej kunnat finna något hinder, enär de
onekligen äro att anse såsom statens embetsmän,
och deras brefvexling i embetsärenden har samma
officiella egenskap, som de inrikes embetsverkens.