viljat, att Postverkets stat tills vidare finge u:föra: med 350,600 Rår, jemte indeld lön, för att med bi behåilande af dåvarande aflöningsstater företrädesvi: användas till post-inrättningens. förbättrande sam till understöd och befrämjande af de gegneliga dili gens-inrättningarne. Med anledning häraf och då ministerstaten, för hvilken Rikets Ständer lemnat ett årligt anslag a 266,666 Rdr 32 sk. Bko, icke måtte kunna anses för det nu uppgifna behofvet äga något anspråk pi de af Rikets Ständer för postverket förbehållna oct företrädesvis till sjelfva post-inrättningens förbättran de anvisade medel. hade blifvit anmärkt, att rådgif vare åtgärden varit stridande mot 65 Regerings formen, som stadgar, att Statens medel icke må an vändas till andra ändamål, än de af Rikets Ständei fastställda. Såsom svaromål härpå hade de tilltalade anfört att deras tillstyrkande d. 4 Sept. 1837, emot hvilke anmärkningen är rigtad, innebär blott en tillämp ning af de åren 4830 och 1831 af Kongl. Maj:t fat. tade beslut, hvarvid anmärkning vid 41834—183? årens Riksdag icke ägt rum; samt att för örigt Sta. tens embetsverk, äfvensom flere serskilda embets män, utan afseende på de dem anvisade löneanslag eller expensmedel, njuta portofrihet för deras bref vexling i embetsärerden; hvilken frihet för dem som hafva sådan brefvexling på utrikes orter, sträc ker sig till alla, så väl dit afgående, som derifrår ankommande bref, så att kostnaden, liksom andr: utgifter vid postverket, blifva af uppbörden direkte godtgjoråa eller derå afskrifna, innan något för post inrättningens förbättrande disponibelt öfverskott kar uppkomma. Just. Omb. eriarade härvid, att de äldre rädgif vare-åtgärderna hvarken äro bekanta, eller om dt än vore det, utgöra föremål för hans granskning att behörigheten af äldre besluts tillämpning unde en sednare tid esomoftast kan vara tvifvelsmål un derkastadt, beldst då under tiden förändrade förhål landen inträffat; att frågans anmälan och behandling år 4837 antydde behofvet i allmänbet af nya förfoganden; att den anmärkta rådgifvare-åtgärder alltså innebar icke blott en tillämpning af förra be sluten, utan en åt desamma gifven utsträckning, så vidt dervid afsågs den del af postporto-afgifterna som icke kunnat genom den, enligt 1830 års be slut, tillåtna frankering å svenska postkontoren utomlands betäckas; att för öfrigt uppgiften om andrs3 embetsverks och serskilda embetsmäns postfrihet vid utrikes brefvexling i embetsärenden, ingalunda, åtminstone af domstolarnes och hans egen, i detta hänseende förvärfvade erfarenhet, bekräftas. Han förnyar således sitt påstående. Svarandena invände åter häremot, att om den, ai Just. Ormåb. framställda åsigt skulle medgifvas, underkändes i och med detsamma Kongl. Maj:ts höga rättighet, att, på grund af företeende omständigheter, tilldela fribrefsrätt åt något embetsverk eller någon embetsman, som icke redan vore deraf i åtnjutande. Denna rättighet i allmänhet, säga de, har aldrig varit ifrågasstt; och, mot tillämpningen deraf, till åtskilliga Kongl. Maj:ts beskickningar, hafva de ej kunnat finna något hinder, enär de onekligen äro att anse såsom statens embetsmän, och deras brefvexling i embetsärenden har samma officiella egenskap, som de inrikes embetsverkens.