med Mathilda fördrog den. Men då baronessar boppats, att genom sina intriger och misshand: lingar förjaga den finkänsliga, för sitt stånd ovanligt bildade, flickan, så ökades hennes förar gelse ännu mer genom den plågades tålamoc och undfallenhet. De flesta chikaner af detta slag blefvo obekanta för baronen, ty Mathilda beklagade sig aldrig och, om än hennes husbonde fått kunskap derom, skulle han dock icke kunnat skydda henne, emedan den eljest sträfve och oböjlige mannen bäfvade för sin styfdotters vrede, som barnet för riset, Fredens och lugnets sköna dagar syntes så1unda för alltid förlorade, då båda genom en engel af eget slag, åtminstone till en del, befriades ur sitt helfvete. Denne engel var likväl ingen annan än den långe Matbias. Fyra dagar hade nemligen förflutit efter baronessans ankomst, då han lit anmäla sig hos dottern i huset och genast emottogs. Man förde bonom in i hennes rum, och här bemöttes han på ett sätt, som öfverträffade hans djerfvaste förhoppningar. Den eljest så stolta och besynnerliga baronessan tycktes i hans närvaro icke mer vara densamma. Hon bjöd sia nye bekante med en vänlig förtrolighet att taga plats bredvid henae på soffan, drog fram till honom ett litet bord, hvarpå läckerheter och fina viner voro serverade, och uppmanade honom att flitigt taga för sig. Det föreföll Mathias såsom han från Horebs höjder kastade en blick ned på det förlofvade landet; hans hopkrumpna mage, uppmuntrad genom luktens och ögonens vittnesbörd, sammandrog sig krampaktigt af fröjd och utvidgade sig åter förhoppningsfullt, så att vår långe vän icke kände sig beböfva någon ny uppmaning, utan med gigantisk aptit kastade sig öfver de lockande rätterna. Afven hans ädla värdinna, som vid